För någon helg sedan frågade jag min åttaåriga son om han ville kolla på en naturfilm med mig. Han ville det och vi ägnade 90 minuter åt Volga på SVT Play. Gäddor, starar och tyvärr brunstiga vildsvin. Stor succé. Efter tjugo minuter sa den vetgiriga gossen att han ville se filmen igen sen. Varför visste jag inte att min son älskade naturfilm?
Jo för att han inte visste det själv. Varje gång han ska titta på TV så kan han se precis vad han vill. Och det enda han vet att han gillar är tecknade filmer av en typ som han sett sedan han var bebis.
Ingen är bättre än jag på att klaga över min barndoms arma utbud av underhållning, men här ser jag ett förlåtande element. Vi hade såklart en, enda TV när jag var liten och det som rullade på den nådde alla i familjen. Tittade mina föräldrar på en Dokument utifrån-dokumentär om Pakistans jordbruk, ja då såg jag den också. En minut i alla fall, tills jag bestämde mig för att jag inte var intresserad av Pakistans jordbruk och kunde återgå till rymd-legot. Men då och då hände det. Jag sögs in i något vuxet program som jag inte riktigt begrep och blev intresserad av något nytt jag tidigare inte visste fanns.
Mina barn har inte fått minsta chans att bli intresserade av något nytt på TV. Det stora utbudet har lett till att de tar del av minsta möjliga utbud. Men nu väntas det nya tider. Eller snarare urgamla. Till barnens förmodat stora sorg ska det börja rulla karaktärsdanande program hemma. Kärva, bistra, ibland till och med svartvita, program för hela familjen.