Varsågod-traumat.

I de små pauserna mellan krigsnyheterna har jag passat på att följa med i mini-stormen kring ordet varsågod. Det handlar alltså om att många, särskilt yngre påstås det, inte använder varsågod, utan snarare är benägna att dra till med ”ingen fara”. Mitt strå till stacken är en tänkbar förklaring.

Jag har också problem med varsågod. Folk får gärna säga det till mig, men jag tycker ofta det känns för högtidligt att använda själv. Säg att jag håller upp en dörr för någon och att personen säger tack. Här skulle varsågod göra sig utmärkt, men visst låter det lite som jag då menar att det var en sån ENOOORM prestation av mig att hålla upp dörren? Att muttra ”Inga problem” eller bara grymta lite som en obekväm apa står mer i paritet med händelsens vikt. 

Enda gången jag verkligen lyckas få till ett riktigt fint varsågod är som en ironisk markering när någon missat att säga tack. Oftast till de alltjämt otacksamma barnen. Kanske är det inte så märkligt att unga människor inte använder varsågod, när de fått ordet spottat efter sig som en bitter uppfostrans-torped under hela uppväxten.