Om man gillar varumärken och har delvis töntig personlighet kan det bli engagerande till och med att köpa tandkräm eller vinterdäck. Ingen produktkategori är så tråkig att jag låter bli att ta den på största varumärkesmässiga allvar. Kommer jag uppfattas som en mer spännande person med Goodyear-däck? Känns Kumho för ironiskt? Kan min gamla bil bära upp Pirelli-däck eller blir det bara desperat?
Så av alla varumärken jag vet om i världen känner jag någonting för nästan alla. Ofta är känslorna diskreta. Som den milda avsmaken inför klädmärket Sand, tristessen som omger Svensk fastighetsförmedling eller det försiktiga intresset jag känner inför Deloitte & Touche utan att alls veta vad de gör.
Varumärken som jag känner absolut noll för, varken positivt eller negativt, är det alltså svårare att hitta. Efter flera veckors klurande har jag fortfarande bara kommit på två. Detta är således verkligen varumärkens kamrerer.
Topeco.
Då och då hittar jag Topeco-strumpor i min låda. Jag minns inte att jag köpt dem. Det betyder inget att ta på dem på morgonen. Jag blir ingen speciell person av att se Topeco smeka runt min fot. Känner ingen skam, ingen stolthet. Är det bra kvalitet? Satsar de på design? Jag vet inte. Inte heller kommer jag söka mer information.
Seat.
Vem är det där som kommer körande i sin Seat? Är det en urgammal man eller ung kvinna, moderat eller sosse? Är det P1 eller NRJ som dånar? Är det “mycket bil för pengarna”? Vem bryr sig. Det är en helt vanlig biljävel. De andra helt bortslarvade bilvarumärkena Ford och Opel känner jag i fall att jag inte vill ha. Seat ger ingen ledtråd. Den bara står där på gatan och glor, helt utan vilja eller mål.