De kan bli ihop med australiensare.
Australien ligger ofattbart långt bort. Jag förstod tidigt i mitt pappaskap att om ett barn som vuxen flyttar till Australien, tillsammans med sin framtida surfande snäckhalsbandsbärande partner, kommer jag och R också behöva vara där minst flera månader om året. Lika dyrt som olämpligt. Australien har alldels för mycket spindlar för min smak och den skånska huden är känslig för sol.
Fokus har ända sedan födseln legat på att hålla barnen borta från alla form av australiensisk kultur. Just den biten är enkel. Vi kollar inte på Crocodile Dundee och det är väl det hela. Men ett gravt misstag har begåtts. Precis bredvid Australien ligger Nya Zeeland. Barnen och jag har redan tittat på Sagan om Ringen tillsammans och jag har i min naivitet suttit och babblat om vilket otroligt vackert och omväxlande land Nya Zeeland är. Inga spindlar att tala om heller. Att sluta titta på Sagan om Ringen är tyvärr inget alternativ, så kanske är allt kört nu.
De vill ha hjälp med Lego-klistermärken.
Du har inte upplevt sann press, förrän du ska hjälpa ett barn att sätta på ett millimeterstort klistermärke på ett Lego-bygge, med enbart dina egna monstruösa vuxenfingrar som redskap. Här ges bara en chans. När märket väl är på, är det på för evigt. Du darrar. Barnet stirrar. Du darrar så mycket att ett hörn av klistermärket fastnar på Lego-plutten och du måste fullfölja. Det blev lite lite snett. Julafton förstörd.
De ärver dina svaga sidor.
Det pågår ett ständigt skådespel hemma kring att vi inte håller på så mycket med skärmar. Om jag är hemma när ett barn kommer hem från skolan, kastar jag genast alla apparater och tar upp en bok. Eller börjar skriva något. Om jag kommer hem och ett barn redan är hemma började de alltid med ipaden ”för fem minuter sen”. Jag vet att de ljuger. De vet troligen att jag också ljuger. Jag går in till mig och ”jobbar”. De fortsätter ”lyssna på musik”. Efter en timme startar jag upp Playstationet för ”första gången idag”.