Det bör vara ett mål för oss alla att peaka så sent det bara går i livet. Att peaka redan på högstadiet innebär som bekant ett helt vuxenliv fyllt av misslyckanden och besvikelser. Få har lyckats tajma det här känsliga maskineriet lika bra som Anders Tegnell.
Jag vet inte hur Anders var i högstadiet, men utifrån den personlighet som presenterats hittills tillåter jag mig gissa att hans liv inte var en Aladdin-ask av idrottsliga prestationer, designerjeans och tonårssex. Sen har det gått stadigt, om än försiktigt, uppåt. Karriär, familj etc. Och nu, i år av alla år, går han i pension. Gubben lyckades alltså först med att i slutet av sin karriär accelerera upp från grå pappersvändare till nationell megachef och nu kommer han också tajma sin pensionsdag till mer eller mindre exakt samma stund som pandemin beräknas vara över.
I och med denna gudabenådade tajming kommer vi alltid minnas Tegnell som “han som fixade pandemin”. Hade han behövt jobba bara ett par år till hade den bilden garanterat naggats i kanten, som det brukar bli med idrottare som alltid envisas med att fortsätta ett par år för länge.
Så istället för att spolas ner i det småtrista pensionärsliv han var beredd på, glider Anders Tegnell nu ut i ett skönt landsfaderaktigt kändisskap. Han kommer kunna tillbringa sina dagar med att bjudas på öl på den lokala krogen, få dåliga betyg men ändå röstas kvar i Let’s dance och när han behöver extra pengar kan han släppa ett äckligt vin. Grattis Anders, du vann.