Annons

Mansbarnet
Johan Holmström skriver om samtidens mirakel och plågor.

Annons
 

SPECTRE – NÄR DU ÄR SUGEN PÅ EN VANLIG KASS FILM.

Idag blir det spoilers. Varning, varning för spoilers.

 

Än en gång har DN lurat mig till biografen med en falsk femma. Ofta när något får en femma och jag inte håller med tycker jag ändå nästan alltid det går att förstå hur recensenten tänkte. Men inte den här gången. Kors i jösse namn vilken klyschig rackare till film det här var. Men där var några bra grejer:

Annons

Fighten på tåget piggade upp. Habil skurk. Minus för fattig dödsreplik.

Mötet i Rom var perfekt. Snyggt och stämningsfullt. Skurken som dog på tåget fick en stark introduktion och Blofeld en ännu bättre. En sann uppvisning i härskartekniker som nog hade rönt en golfapplåd från Göran Persson.

Och vad fint det var där uppe på berget!

Sen var resten skit. Redan under den första helikopterscenen fattar man att det vankas två och en halv ointressanta timmar. Jag måste ha sett femtusen helikopter-fighter vid det här laget. Hur är det möjligt att filmmakarna ville göra ännu en? Har de missat alla actionfilmer sedan 1974 och trodde att de var först? Fick de en helikopter i julklapp och det skulle bli pinsamt om den inte användes? Men det största problemet är inte helikoptern utan att Bondfilmerna inte har rett ut för sig själva vad de är. De gör anspråk på att utspela sig i verkligheten men innehåller så mycket fåntratteri att illusionen aldrig får en chans. Välj ett håll! Sikta antingen mot Homeland och realismen eller Kingsmen och serietidningsäventyret. Att ligga i mitten och skvalpa innebär bara en massa problem.

Som problemet med att jag förväntas tro på en skurk som gillrar fåniga Spökplumpen-mässiga fällor och dyker upp på världens dummaste plats bakom skottsäkert glas bara för att retas lite.

Som problemet med att det känns som att jag läser en förhistorisk Mandrake-serie när Bond och hans kompanjon åker ut i öknen och frivilligt kliver in i superskurkens Rolls Royce för att föras till hans hemliga bas.

Som problemet med sövande eldstrider. När det skjuts i Homeland är det kul att se för att det känns verkligt och i Kingsmen är det kul för att det är spektakulärt. I Spectre är det inte kul alls för att det är ingenting. Samma gamla vanliga ansiktslösa sopor till hantlangare rusar fram och knattrar lite tafatt med sina k-pistar för att sedan döden dö. Till och med TV-spelen börjar komma bort från sånt dussinmejande. Sen är det såklart en massa andra smågrejer också som är dåliga:

Till exempel manuset. Hur många filmer har vi sett nu där övervakningssamhället får sig en trött känga? Där en hacker sitter och hackar i slutet medan en timer räknar ner? Den här gången var det för övrigt två timers med. En helt vanlig oironisk bombtimer och en extra dum timer som var att skurken hade en klocka för exakt när hans onda övervakningsnätverk skulle lanseras. Varför inte bara lansera när det är färdigt?

Tortyrscenen. Åååh vad jag hatar tortyrscener. Det är ett så fegt grepp. Det är klart publiken känner hat mot Blofeld och sympati för Bond när Bond sitter fastspänd och blir borrad i huvudet. Slappt.

Blofeld har en ful kavaj med konstig krage. Men det hade jag tuggat i mig om inte det var för allt det här andra.

Nu går jag och lägger mig och tänker på mina bortkastade 145 kronor som jag hade kunnat lägga på en CD-skiva med Alice in Chains om det var i början på nittiotalet som filmen Spectre uppenbarligen tror att det är.

Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar