Fas1.
Jag börjar träna på Sats och irriterar mig i hög grad på deras käcka hälsande. Tycker det känns falskt. Sannolikt hälsar de inte för att de verkligen älskar mig utan för att de har blivit beordrade av företagets cyniska ledning. Jag försöker smita undan hälsandet. När jag lämnar gymmet gör jag det kvickt med sänkt huvud, men får ändå ett sekt-muntert ”Hej då!” kastat efter mig nio gånger av tio. Det river i själen.
Fas 2
Jag börjar förakta mig själv för att jag är en sån jävla tönt att jag inte bara kan hälsa som folk. Det är väl trevligare att vi hälsar än att vi inte gör det? När jag åker till USA tycker jag ju det är skitmysigt när en tant som serverar kaffe kallar mig honey och frågar hur jag mår trots att jag vet att hon inte bryr sig mer om mig än fickludd. Jag bestämmer mig för att bli en fryntlig person som hälsar glatt på alla som vill.
Fas 3
Ny och förbättrad kliver jag in på Sats med ett rungande hej. Personalen tittar på mig som om jag var en idiot. Knäpptysta. Smiter kvickt in i omklädningsrummet med sänkt huvud. Förvirrad.