Mansbarnet

Mansbarnet

Mansbarnet

Johan Holmströms blogg om samtidens trivialiteter.

Rebecca Ferguson och den svenska småstaden.

Johan Holmström  |  Publicerad 2023-05-10 09:46  |  Lästid: < 1 minuter

I veckan som gick hånades Rebecca Ferguson för sin ovilja att prata svenska i en intervju, med vad som verkar vara en rent olidligt käck journalist. Sedan decennier kallas detta för att göra en Dolph Lundgren, då han tidigt hade mage att trivas i Hollywood och således inte prata svenska varje dag. Sverige har alltså samma förhållande till USA som småstaden har till Stockholm.

Att flytta till Stockholm från en småstad är inget problem, man är så välkommen så. Att besöka småstaden efter flytten till Stockholm är värre, för fan ta den som ändrat dialekt ens det allra minsta! Vem tror du att är, med ditt anpassliga språköra! Att byta dialekt, eller språk som i Fergusons fall, betraktas som ett svek. Märkligt nog kan samma människor som blir upprörda över en ändrad dialekt eller Fergusons engelska, bli imponerade och glada när en invandrare till Sverige snabbt lär sig svenska och byter till det.

När jag som tjugoåring flyttade till Stockholm från Kristianstad var de första veckorna kritiska. Dialekten höll på att släppa successivt. Jag fick göra ett aktivt val, antingen omfamna stockholmskan fullt ut eller kämpa emot. Allt för att inte fastna mittemellan i någon form av ranelidskt helvete. Jag kämpade. Och klarade det! Trodde jag. För tydligen pratar jag nu mycket mer stockholmska med mina barn än med alla andra. Stockholmsk intonation, skånska R. Missljud i alla öron. Anledningen är såklart att jag genom att härma mina barns sätt att prata försöker komma närmare dem och få dem att älska mig mer. Det är komplicerat med språk. Så länge Ferguson inte fuckar upp Dune 2 är jag i hennes lag.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-05-10 09:47