Annons
Mansbarnet
Johan Holmström skriver om skräpkultur.

RÄDDA SEINFELD!

Johan Holmström
Dela
Tweeta

I helgen såg jag lite från de tidiga Seinfeld-säsongerna. Är oerhört spänd varje gång detta händer, för jag är så rädd att jag ska känna att det inte håller längre. Så jag stirrar intensivt och anstränger mig nåt djävulskt för att framkalla en känsla av hur det skulle vara att se det här med nya ögon. Jag vill så himla gärna att det ska komma en dag då jag introducerar Seinfeld för mina barn och att de ska se storheten, titta på mig med tindrande gossögon och ödmjukt tacka för den humorskatt jag lämnar över i deras vård. Rent rationellt inser jag att det i så fall skulle vara första gången någonsin en humorserie klarar ett generationshopp oskadd, men låt oss drömma om att Seinfeld är annorlunda. Att det besitter en sådan genuin kvalitet att den inte går att bortse ifrån.

Annons

Igår såg jag först avsnittet när en journalist tror att Jerry och George är ett par och sedan blev det dråpligt värre när Kramer och Newman hämtade skivor hos en gammal gubbe. Allt kändes lugnt. Det höll. Förutom en grej. Jerrys standup-bitar. Redan när jag kollade Seinfeld första gången kändes det att materialet var gammalt. Det var inte roligt när han skojade om att raka sig på flygplan, men det var i alla fall oförargligt. Man satt igenom det utan skador. Nu känns det som när man var tolv och ens pappa skojade med ens kompisar och man bara ville kasta sig med halsen före rakt in i gräsklipparen. Standup-problemet måste åtgärdas omedelbart om Seinfeld ska gå att rädda. Klipp bort skiten bara och gräv ner det i öknen. Om någon undrar var materialet tog vägen säger vi bara att det aldrig funnits och att folk minns fel. Om vi ska rädda Seinfeld måste vi agera idag. För våra barns skull.

 


Dela
Tweeta
Läs fler inlägg från Johan

Laddar