Portion efter person.

En frekvent källa till konflikt hemma är matbaserad. Det är nämligen så att saker delas så kallat rättvist. När det finns fyra kakor så får varje familjemedlem en kaka var. Och det påstås vara rättvist trots att jag väger 300 procent mer än familjens minsta medlem. Absolut, en kaka hit eller dit kan jag acceptera, men när det handlar om middagar blir det svårare.

Att jag ständigt blir blåst på kalorier är stressande. Ofta är jag mer hungrig när min mat är slut. Särskilt om vi är på restaurang. Det som händer då är att jag börjar blänga intensivt på Rs mat. Med lite tur äter hon nämligen inte upp allt, för enligt samma dumma rättviseprincip är det i regel för mycket mat på hennes tallrik. Men hon upplever det med visst fog som psykande att försöka äta i lugn och ro medan det sitter en dåre med vild blick och stirrar på hennes torskrygg, samtidigt som han muttrar böner till högre makter om att hon ska sluta äta på den. 

Sen gör jag det riktigt stora misstaget. R lägger ner gaffeln en stund och jag går omedelbart till attack. Antingen frågar jag med darr på rösten om hon är klar eller så hugger jag en bit direkt med egen gaffel. Inget av alternativen är speciellt populära. För ibland kommer attacken för tidigt. Hon var inte klar utan tog bara en paus. Då blir hon vred. Och jag förstår det. Men ändå gör jag det gång på gång. Till mitt försvar så är tajmingen inte lätt. För om hon faktiskt är klar (vilket hon ofta är) vill jag inte vänta för länge och få kall mat i onödan.

Det mest rättvisa skulle vara om jag fick mer mat från början.