Häromdagen spelade jag TV-spel. Vi var ett lag om tre. En lagkamrat hittade ett föremål en bit bak som jag behövde. Men jag orkade inte kuta tillbaka och hämta det. Och med det menar jag alltså att jag inte orkade röra min tumme en centimeter bakåt så att min gubbe skulle springa 300 spelmeter och hämta föremålet. Det var tydligen för jobbigt. Jag var inte redo att springa så långt, inte ens när en digital hittepå-gubbe skulle göra hela jobbet. Så jag rörde inte tummen. Den fick vila. Gubben fick stå.
Skakad av denna insikt köpte jag sedan en våg som mäter fettprocent på mig själv i verkligheten och det var mycket riktigt lite högre siffror än jag hoppats på.