Om mina magrutor.
Min fru R har nån bekant som hade gett sig fan på att skaffa magrutor och han hade stolt lagt upp skiten på Instagram. På något otrevligt sätt, som jag inte minns exakt, fick hon in samtalet på att jag inte har magrutor. Min haka tappades.
-Jo det har jag visst, sa jag.
-Va? sa hon.
Jag drog upp tröjan. Spände magen mitt hårdaste och pekade.
-Där.
R kisade.
-Där!
-Det är väl ett revben? sa hon.
-Men vad fan, man har ju inte revben på magen, halvskrek jag.
Rutorna syns kanske inte supertydligt, men de är där, strax bakom ett diskret fettlager. Man ser dem tydligare i ett speciellt skuggigt ljus som vårt badrum kan leverera. Följ med här! domderade jag. R ville inte följa med in i badrummet för att uppleva min mages rutighet i det speciella skuggiga ljuset. Hon ville dricka sitt kaffe i fred, som att hon inte just precis pruttat över min självbild.
Så här skulle jag gradera magrutor på en skala från ett till fem:
- Man kan känna rutorna under fettet
- Man kan se dem i ett speciellt skuggigt ljus
- Man kan se dem i vanligt ljus
- Paradise Hotel-casting
- Kalsongmodell för D&G
Jag aspirerar inte på att bli kalsongmodell för D&G (i alla fall inte just nu) och kanske är mina rutor en svag tvåa. Jag har inga problem med det. Men det är en jävla skillnad på en svag tvåa och en nolla! Ikväll ska R följa med in i badrummet och det speciella skuggiga ljuset. De rutor som då framträder skall respekteras.
PS. Gissningsvis kommer många nu bli sugna på att höra av sig och begära en bild tagen i det speciella skuggiga ljuset. Det kan ni naturligtvis glömma. DS.
