Förvisso är det ingen nyhet att Hollywood-framgång kan ha negativa effekter på självdistansen, men Noomi Rapace intervju i DI Weekend i fredags gav mig ändå en mini-stroke. Hon har gjort en parfym. Eller ja, bett någon annan göra den såklart och sedan lagt den i en speciell flaska. Med detta sällar hon sig alltså till en uråldrig kändistradition. Cirka 50.000 andra kändisar släpper en parfym bara den här månaden. Men så ser det inte ut i Noomis huvud. Där ser det ut såhär:
“Jag har haft en prototyp av min favoritdoft på mig i två år, så det är en massa folk i hela världen som går runt och väntar på den, från regissören Ridley Scott till artisten Miguel.”
Jag känner inte Ridley Scott riktigt lika bra som Noomi gör. Kanske Ridley verkligen skuttar mot brevlådan varje morgon för att se om hans drömmars parfym äntligen ligger där i sin superspeciella flaska. Fast kanske är det ändå bara snäppet mer sannolikt att hans assistent kommer ställa parfymen på ett bord med en massa andra inramlade gratisprylar som en annan assistent sen välter ner i en stor sopsäck i slutet av varje månad.
Noomi pladdrar vidare. Nu är hon på en middag och har en ring som Maria Nilsdotter gjort. Lou Reed säger att den är snygg och Noomi ger den till honom.
“Alla pratade om mina smycken och jag gav bort allihop på den middagen. Jag brukar inte namedroppa, men det är ett exempel på hur mina saker har vandrat till andra personer in the creative world.”
Vandring och vandring. Hon gav bort några ägodelar till folk bredvid henne, så mycket mer än så var det väl inte. Och som vanligt med frasen “Jag brukar inte namedroppa” så används den sällan av folk som inte brukar namedroppa, för de har ingen användning av den, på samma sätt som frasen “jag är väldigt prestigelös” så gott som aldrig används av folk som är väldigt prestigelösa.