Jag försöker att tala sanning så ofta det bara är möjligt. Och jag tror mig lyckas ganska bra. Fast bara på dagen har det visat sig. På natten ljuger jag tydligen helt hämningslöst och tyvärr även dåligt. Det är R som upptäckt detta såklart.
Det hela uppdagades när barnen var mindre och skrek på nätterna. Då hade vi som regel att vi var ansvariga för helvetet varannan natt. Ofta när R vaknade av ett gastande barn och det var min tur brukade hon bryskt försöka väcka mig. Jag kunde då svara ”Nej det är din natt”. Och lögnen sprutade fram så fort och med sådan självsäkerhet att R stapplade upp i sömndrucken förvirring. Inte förrän efteråt, när barnen sov igen tack vare hennes ojämställda föräldraarbete, gick det upp för henne att jag ljugit. Morgonen efter mindes jag aldrig att detta hänt. Lögnerna kan vara än mer uppenbara också. Jag har hävdat att ett skrikande barn inte skriker eller att jag redan varit inne där flera gånger. Har inget minne av dessa lögner.
Nu har det blivit värre. R har sovit dåligt en tid och börjat irritera sig på mitt urgulliga snarkande. När hon puttat på mig för att jag ska lägga mig på sidan har jag svarat rätt i ansiktet på henne att ”Jag ligger redan på sidan” medan jag tydligt ligger så mycket på rygg en människa överhuvudtaget kan ligga på rygg. Om hon kämpar vidare provar jag andra vinklar på lögnen. ”Jag har provat att ligga på sidan”. ”Det blir värre när man ligger på sidan.” Eller den allra mest skamlösa ”Jag snarkar inte”. Hon behöver baxa upp mig på sidan med våld.
När R sovit dåligt och jag nattljugit blir hon sur på mig. Är det rätt? Bör jag hållas ansvarig för handlingar jag inte är medveten om? Jag hävdar nej. Jag vet att jag läst om folk som dödat sin partner i sömnen och blivit frikända. Med det i ryggen är det uppenbart att mina små nattlögner är mildare. Kanske är det till och med så att jag är offret här? På något sätt? Force majeur?