Jag har jobbat på en massa kontor och på alla har brandlarmet gått flera gånger. Varje gång händer raka motsatsen till panik. Alla sitter kvar. Irriterade suckar. Vissa stoppar fingrarna i öronen, medan den mer hardcore klicken arbetare bara behåller fingrarna på tangentbordet och hamrar vidare. Efter ett par minuter säger kontorets Lille Skutt ”Ska vi gå ut eller vad tror ni, hehe?”. ”Näää, det är inget” svarar en tuff. Ibland är jag tuff, ibland Lille Skutt. Det beror lite på hur jobbsugen jag är just den dagen. Sen slutar larmet och dagen forsätter.
Men en dag kommer brandlarmet sluta tjuta för att det har smält. Kort efter är det dags för mig och resten av kontoristerna att brinna upp. Brandmännen kommer dra slutsatsen att det måste ha varit något fel på brandlarmet, då ingen kontorist gått till den aviserade uppsamlingsplatsen. Tillverkaren av brandlarmet konfronteras med all död. De tvingas tillsätta en dyr haverikommission för att reda ut varför inget pep. Aktiekursen dyker. Alla anställda får sparken och tvingas sälja sina hus under marknadspris. Jag är bränd till en svart pommes frites. VD på brandlarm-företaget rids svårt av skuld och måste medicineras livet ut för ångest. Tragedi råder.
Så jag vill erkänna direkt att det pep. Vi hörde alla att det pep.