I samband med att jag blev frilansare så kröp jag också till korset och skaffade Linkedin; den äckligaste plattformen av dem alla. Depression följde naturligtvis. Skrytet och det innehållslösa fluffet från konsulthjordarna kvävde mig nästan. Men redan efter ett par veckor började jag skryta så smått själv och nu känns det inte så farligt längre.
Till och med är det så att jag funnit en borderline ljuvlig aspekt med Linkedin. Jag blir nämligen exalterad av en ny kontaktförfrågan, på ett sätt jag inte blir någon annanstans. Skälet till detta är att en kontakt på Linkedin är ett vagt litet löfte om att någon vill ge mig pengar. Så fort det plingar till så känner jag nästan att jag fått pengar redan. Visst, det är en liten transportsträcka kvar, men i princip är allting klart. Menalt köper jag en Tesla varje gång. Det har visat sig att just pengar eggar min fantasi mer än det mesta som händer i sociala medier.
Det räcker med att jag ser att någon anonym varit inne på min profil för att jag ska spåna ihop en sprudlande dagdröm. Där inne kan vad som helst hända. Det enda som är exakt samma varje gång är slutet. Pengaregn-slutet. Mys!