Taskigt att vissa klagar på Hanna Hellqvists krönika om att hon tycker det är jobbigt att vara kändis. Hon har mitt hundraprocentiga stöd här. Om en random gubbe hade dykt upp oanmäld utanför min dörr och velat umgås hade jag fallit död till marken i ren skräck, oavsett hur gott fikabröd det lockades med. Till och med om det var en nära vän eller en av mina systrar hade jag nog låtsats inte vara hemma. En vilt främmande gubbe? Vänligen dra prompt åt helvete.
Jag antar att klagarna i grunden irriterar sig på att om till exempel Lasse Berghagen stått ut med att älskas rikstäckande och generationsöverskridande i femtio år, så ska väl Hanna Hellqvist lyckas managera sin lilla hög med fans. Vad sägs om att istället beundra Lasse Berghagen för att han inte misshandlat minst en fjäskis vid det här laget?
Varje dag Lasse lämnar hemmet måste han vara övertrevlig mot en handfull blandade människor. Allt från trevliga typer till genuina jubelidioter. Slumpen styr dagens mix. Lasse ler och snicksnackar oavsett. Från charkdisken till prostataoperationen kämpar han på. Alla dagar. Hur många hundra kilo oönskat fikabröd har den mannen behövt trycka i sig?
Lasse Berghagen har ännu inte knäckts och det är en oerhörd prestation. Han är alltså att betrakta som en superhjälte istället för normen. Bara för att Captain Marvel kan flyga snabbare än ljuset ska vi inte begära att alla kan det.
Ibland blir jag också sugen på att ta kontakt med en kändis och uttrycka min beundran. En gång skred jag till verket. Då skickade jag ett mail till Martin Kellerman och lät meddela hur bra och roligt jag tycker han skriver. Fick inget svar. Är tacksam för att han inte bad mig dra åt helvete.