Mansbarnet

Mansbarnet

Mansbarnet

Johan Holmströms blogg om samtidens trivialiteter.

Mina droger försvinner!

Johan Holmström  |  Publicerad 2023-03-07 19:11  |  Lästid: 2 minuter

Den första som försvann var cigaretterna. Jag tror jag var 26 när jag slutade. När jag började som tonåring sa jag att jag skulle sluta som vuxen. Vuxna rökare sa åt mig att så tänker alla, men sen ligger man där och pustar efter en trippel bypass. När jag stod utanför kontoret och rökte med en tämligen rosslig ekonomitant fick jag konstatera att jag nog var tillräckligt vuxen nu. Så cigaretterna försvann. Det var sorgligt, men rimligt.

Nästa som offrades var Häagen Daszen. Ett tag åt jag två paket i veckan. Förutom alla annan skit jag också åt såklart. Vissa söndagar åt jag först en påse chips med lökdip och sen ett paket glass. Jag kunde stå på nån nattklubb kvällen innan och tänka ”Ja det här var ju inte så jävla kul, men det kommer vara värt det i morgon när jag äter chips och glass framför Star Trek”. Vändpunkten här var att jag och min fru tog en selfie ihop en gång och hon plötsligt var aaalldeles för snygg för mig. Det finns naturligtvis en stolthet i att ha en fru som är snyggare än en själv, men det finns också en gräns när det hela går över i något skumt och pinsamt. Häagen Daszen fick gå.

McDonalds försvann här också någonstans. Jag älskade McDonalds och kände ärligt att om det inte påstods vara så onyttigt hade jag kunnat äta alla mål där. Successivt började jag dock må sämre och sämre efter avslutat frosseri. Ingen har väl någonsin mått hundra procent kanon efter en Mcfeast och co med plusmeny, men nu var det som att kroppen började reagera på mealet med bestörtning. ”Vad fan är det du har ätit? Nu måste vi stänga ner i flera timmar bara för att reparera det värsta!”, sa den. Nu äter jag på Donken endast i anslutning till E4an och helst inte ens det.

I dagarna slutade jag snusa. Det har väl varit på gång ett tag. Klev ner på Rapé mini för flera år sedan. Besviken på nikotinplåstrena är jag också. Sist jag slutade var det ett stort, göttigt plåster med en mustig nyskild-känsla. Nu är det en pytteliten genomskinlig plastbit som inte syns och därmed omöjligen kan fungera. 

Snuset kändes aldrig jobbigt för kroppen, men till sist blev det för äckligt att hålla på och gegga med det där lilla överlocket som aldrig borde ha uppfunnits. Tänk hur snus måste upplevas för utlänningar? Att sitta på ett möte med en businessklädd svensk som tar ut små salivfuktiga påsar från munnen och lägger under ett litet lock som stoppas i fickan. Eller ännu värre, lössnus. Finns den där hiskeliga sprutpistolen ”prismaster” som pregar upp lössnus kvar? Herregud vad sjukt. Att jag slutar nu beror också på att det slagit mig hur fånigt det är att vara petnoga med att inte äta oekologisk selleri samtidigt som man unnar sig konstant nervgift under läppen.

Annars då? Jag har slutat dricka juice till frukost på vardagarna. Slutat äta en hel lasagne på en gång. Dricker Huel som smakar skeppsbrott till lunch ibland. Det finns inte så mycket kvar nu. Nästa grej blir väl alkoholen. Eller vin snarare, öl och sprit är nästan borta redan. Förra sommaren vaknade jag bakis en gång efter att ha druckit tre glas svävande lätt rosé så det kommer nog inte hålla länge till. Sen är det väl bara kaffe och ost kvar. Till de byts ut mot roibus-té och…linser? Kul. 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-03-07 19:11