Mansbarnet

Mansbarnet

Mansbarnet

Johan Holmströms blogg om samtidens trivialiteter.

Min sista uppfostringsbastion.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-05-11 19:55  |  Lästid: < 1 minut

Sedan jag fick barn har jag fått ge upp nästan alla idéer om hur de ska uppfostras. Till exempel var jag helt inställd på att barnen självklart skulle äta samma mat som vuxna. Inget snack. Jag föraktade snabbmakaron-föräldrar. Tidigt skulle mina sofistikerade superbarn lära sig njuta av såväl ostron som exotiska kryddor. Och om de inte gillade det? Ja då skulle de inte få något annat till middag. Efter fem minuter skulle de då komma krypande tillbaka till bordet och vädja; ”Söte rare far, kan vi få lite av den långkokade vildsvinsragun ändå?” Men så blev det inte. Nästan varje dag lagas en rätt till vuxna och en till barn här hemma. Ibland till och med TVÅ barnrätter om de inte kommer överens om en gemensam beställning. Barnens mat är under all kritik. Frysta köttbullar, fiskpinnar, nuggets. Snabbmakaroner. Hela hit-paraden. 

Samtliga ambitioner har rasat samman. Jag skär upp deras äpplen i klyftor, skalar deras mandariner och låter mig duperas när de vill ha ipad och bokstavskex. Det finns egentligen bara en grej kvar; mitt outtröttliga tjatande om att de ska säga tack. Tio gånger om dagen säger/vrålar jag samma fraser i deras ointresserade små ansikten. Vad heter det? Vad säger man? Hörde du att jag sa varsågod? SÄG TAAAAAAAAACK!

Nu har jag läst en artikel som handlar om det här. Tydligen är det fullständigt meningslöst att tjata på barn om tack. Kanske till och med kontraproduktivt. Jag väljer att inte ta in den informationen.

Båda barnen kanske blir bortklemade, lata, sockerberoende stugsittare vars fingrar är för mjuka för att skala en mandarin, men de ska säga tack och det ska vara min förtjänst. Så lyder mitt faderliga legacy och det ska ingen ”forskare” få förstöra.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar