MIN LÅNGA TRÖJA.

I förra veckan gick jag förbi Weekday på Götgatan och förhäxades av en så vacker tröja i skylten. I grund och botten var det en vanlig, svart, stickad tröja, men med en unik egenhet. Den var oerhört lång. Ner på halva låren. Nästan en klänning. Har jag mode-självförtroende nog att bära detta långa, klänningsliknande mirakel till tröja, frågade jag mig. Man kan ju prova, svarade jag klokt.

Så jag provade. Succén var omedelbar. Det finns ingen anledning att linda in det, jag såg ut som en jävla dröm i den långa tröjan. Varför har jag inte sett så här långa tröjor för män förut, tänkte jag och hoppades att svaret inte senare skulle visa sig vara det uppenbara. Men varför skulle det? Det här var snyggt och det var mysigt. På alla tänkbara sätt var det underbart att se mig själv gnistra som en hel påse blandade ädelstenar i den långa moderiktiga tröjan. Så den blev min.

På vägen hem blev jag orolig för vad R skulle tycka. Skulle hon skämmas för mig och min långa tröja? Stöta bort mig rentav? Men nej. Hon accepterade mig för den jag är, en person som tycker om vanliga kläder, men ibland vill bära en riktigt lång tröja. Sedan dess har den långa tröjan legat på en stol i sovrummet och väntat på att jag ska skrapa ihop tillräckligt  med mod för att en dag bära den utanför bostaden. Idag är den dagen här. Idag är det jag och min långa, fina tröja som går till jobbet tillsammans. Hoppas världen är redo.