Idag lanseras min teori om hur man lever länge. Den är baserad på vetenskap och kryddad med gissningar. Vi börjar med vetenskapsbiten:
Att ”hålla igång” hela livet är erkänt bra för den som vill leva länge. Detta hiskeliga uttryck ”hålla igång” kan vara promenader och sudoko eller mer än så. Det var vetenskapen. Nu tar gissningarna vid. Jag är övertygad om att nyckeln till ett långt liv är att lura kroppens celler att man fortfarande bidrar till artens välbefinnande. Om jag känner evolutionen rätt så skiter den i mig som individ. Cellerna börjar packa ihop verksamheten så fort de märker att kroppen inte riktigt har någon agenda längre. Det kommer behövas ständiga kickoffer. Jag vill att mellanchefen i varje cell ska börja skrika till cellpersonalen att ”Du kan ta av dig jackan igen Jeff, det börjar komma mail här”. Metoden har fem punkter.
Riktig fysisk träning. Jag tror inte promenad räcker fullt ut. Så dumma kan inte cellerna vara, i alla fall inte mina. Cellerna behöver tro att vi är ute på fältet och gräver upp stora stenar för att hitta ätbara rötter till flocken eller jagar ett djur över stäppen.
Skaffa ett låtsasjobb. På samma sätt som med det fysiska arbetet bör cellerna vara för smarta för att tolka sudoku som ett riktigt jobb. Vi behöver höja ansträngningen en gnutta. Personligen är jag i värsta fall beredd på bli ordförande i bostadsrättsföreningen som gammal, men det finns många steg på vägen ner dit. Tror till exempel att ett komplicerat rollspel på Playstation kan funka. Tusen sidequests där man ränner land och rike runt för att hämta grejer, bygga befästningar och rädda tacksamma bybor från varulvar.
Ha sex. Inte helt lätt att nu föreställa sig sitt sexliv som gammal, men jag tror det är en viktig ingrediens för att lura cellerna att man inte gett upp. ”Vad fan nu då, karln håller på och fortplantar sig? Nu blir det övertid. Jeff? Lägg ner bilnycklarna!”
Oroa dig. Att sitta helt nöjd i sin fåtölj känns som en given signal till cellerna att gå hem. Säga vad man vill om oro, men den är i alla fall framtidsorienterad. Odla din ångest inför vardagens problem. Inte för mycket, bara tillräckligt för att tvinga kroppen framåt. Just den här punkten kommer gå kanon för mig.
Ta hand om ett kräk. För att lura cellerna att du konkret bidrar till flocken behöver du fortsätta ta hand om något när barnen inte behöver dig längre. Införskaffa en ny kass individ som dör om inte du är där och fixar mat. Jag siktar på dvärgshnauzer. Krukväxt känns för slappt, men marsvin bör duga om du bara kan frammana genuin kärlek för den.