Det här var sommaren som typ alla jag känner blev sugna på att lämna stan och flytta till landet. Helt begripligt. Varför sitta med sina zoom-möten i en liten dyr lägenhet? Hela idén med att bo i stan är att det ska vara roligt. Roliga jobb, roliga människor, roliga fester. Inget av detta levererades i våras. Så jag drömde loss också. Hela semestern hemnetade jag mig mellan blandade skånska palats, alla i samma prisklass som Urban Delis lyxmango.
Hela min dröm kring landet kretsar kring en enda scen som kanske är en minut lång. Jag gör mitt kaffe, går ut i den prunkande trädgården som någon annan gjort prunkande åt mig. Där tar jag en njutig suck, gosar lite med en igelkott eller nåt och sen sätter jag mig vid skrivbordet. Med blicken vilande över vidderna skriver jag där någon typ av mästerverk.
Så jävla dumt. Landet under några veckor på sommaren är photoshoppat. På vintern blir det full blown Sovjet av hela landskapet. Alla de vackra fälten är bruna. Och det finns många fält på landet, så det blir mycket brunt att skåda. En nyans, samtliga riktningar. Det finns inga hovmästare någonstans, så restaurangerna som serverar landsbygdens ofta bristfälliga mat brukar bygga på att folk paxar bord. Fullständigt kaos. Ingen kan äta. På alla bord har någon lagt en keps eller tant. Folk är otrevliga också. Att stockholmare skulle vara otrevligare än lantisar är rent påhitt. Visst, lantisarna hälsar på en på grusvägen, men det är inte att vara trevlig, det är social kontroll. Trevlig är att lyckas hålla vreden instängd även när det är lite trångt och jobbigt. Prova att trängas i en bar på landet. Det är som att dela matskål med komodo-varaner.
Nu släpper vi det här tycker jag och bor kvar i stan allihop. Visst, det är billigt på landet, men kapitalismen ljuger inte. Det är billigt av en anledning.