Jag är en person som är gift med en fru. Att ha en fru är något jag vill rekommendera. Naturligtvis spelar det roll att jag tycker min fru är underbar, men skit i henne. Det här är mer principiellt och har varken med henne eller kön att göra.
Anledningen till att jag tipsar om äktenskapet är att det ger relationen ett mentalt skyddsnät. Det är plötsligt ett större projekt att göra slut. Dels för det administrativa krånglet. Blanketter måste fyllas i. Juridiktjänster måste bokas och köpas in. Vi är många som blir riktigt lösningsorienterade när det gäller att hålla oss borta från byråkrati och handläggning. Den ömsesidiga lättjan ger förhållandet ett fundament att vila på.
Men den största faktorn är själva grejen. Tyngden i att ha gift sig. Om man gått in i det hela med visst allvar ligger det som en grundton i förhållandet. Det snackas generellt mycket skit om att ta varandra för givet, men friheten i att ta varandra för givna ibland ger också en möjlighet till periodisk avslappning. Man måste helt enkelt inte vara på topp varenda jävla tisdag och sprida ut rosenblad och hitta på samtalsämnen och komplicerade sextekniker. Jag tror det är bra att båda kan få vara lite kassa partners då och då utan att stressa upp sig för mycket över omedelbar diskvalificering.
En konsekvens är att det känns svårare att helt freaka ur i gräl. Jag upplever att både jag och R är mindre benägna än i tidigare förhållanden att gå för långt i stridens hetta, vråla några riktigt vidriga grejer och sen storma ut genom dörren i ett spektakulärt “Nu är det slut ditt jävla aaaaaaaaas” medan dammet yr.
Brasklapp för den typen av läsare: Nej, jag menar inte att det heterosexuella äktenskapet är enda vägen till lycka eller en helig dygd eller gäller alla eller något sånt. Men jag är lycklig.