Kanske kan du ändå vara nöjd med dig själv

När jag blev pappa insåg jag ganska snart att jag ställer låga krav på barnens framtida vuxenliv. Det är alltså inte särskilt viktigt för mig att de får något speciellt fint jobb eller så. De får inte bli heroinister och helst inte bankrånare, men annars är jag öppen för det mesta så länge de verkar nöjda. Om barnen, kanske en gnutta tack vare mig och min fru, blir så stabila vuxna att en annan människa är beredd att betala dem äkta pengar för någon form av arbete, skulle det kännas som en seger.

Så här tror jag faktiskt de flesta föräldrar tänker. Många av oss som nu är vuxna har alltså sannolikt överträffat våra egna föräldrars kravbild med råge. Om du är en någorlunda fungerande skattebetalare och inte skickar brevbomber till grannarna skulle jag säga att du nog har uppfyllt dina föräldrars vildaste drömmar. 

Om du, liksom jag, är en av de där dålig-självkänsla-men-bra självförtroende-personerna som kopplar ihop ditt människovärde med prestation, tycker jag du ska tänka på det här oftare. Hur stolt hade du varit över dig själv om du var din egen förälder? Är du hyfsat självförsörjande? Har du inte gett dig själv skörbjugg? Har du aldrig deltagit i ett fascistiskt massmord? Då vill jag gratulera både dig och dina föräldrar till en storartad prestation.