Annons

Mansbarnet
Johan Holmström skriver om samtidens mirakel och plågor.

Annons
 

INTE PÅ VÄG TILL PÅ SPÅRET.

Efter att en Sydafrikansk råbiff adderat extra hemskhet till redan hemsk flygresa, var det ett stukat och minst två kilo lättare mansbarn som äntligen fick sjunka ner framför På spåret i lördags.

Oj vad bra de är, Elisabet Höglund och Jesper Rönndahl. Gulliga ihop också. Efter att sett den perfekta På spåret-förintelsemaskin som paret utgör fullkomligt detronisera Forrest Gump och Bubba i andra buren vill jag här och nu komma med ett löfte: Vad som än händer, så kommer jag aldrig tacka ja till att medverka i På Spåret. Måhända att det finns rätt lite som tyder på att en projektledare på SVT någonsin kommer skriva mitt namn på sin På spåret-whiteboard, men som Bamse lärt oss är det inte fegt att vara försiktig. För om möjligheten att delta en vacker dag presenterar sig så kommer djävulska krafter i mitt inre att sättas i gungning. Små röster i huvudet som viskar: “Tacka jaaaaa. Minst en gång per säsong sitter du ju i soffan och äger skiten ur hela avsnittet. Drar på tian, sätter följdfrågor och har en aning om vem fan som är där. Tacka jaaaaa. Tänk om stjärnonrna står helt rätt och du har en suverän lagkompis som kan allt du inte kan och ni vinner allt och kröns till Sveriges smartaste människor. Tacka jaaaa” Så skulle de hålla på, rösterna.

Annons

Men nu, i soffans kranka blekhet, utan minsta propå från SVT och med Höglund/Rönndahls kärnvapenanfall färskt i minne fattar jag såklart att det inte skulle bli så. Jag begriper sällan ordvitslogiken i ledtrådarna. I Vem där har det hänt mer än en gång att jag gissat på den första personen som dyker upp i ledtrådsfilmen. Det mesta talar alltså för att jag hade förlorat rejält, kanske till och med förnedrande och det hade mitt lilla psyke aldrig överlevt. Så jag tackar härmed nej. Som en profylaktisk åtgärd.

En annan grej. Fasen vad störigt det är när folk som sjunger, samtidigt håller på och understryker med händerna vad texten handlar om. Det kändes som att Sylvia Wrethammar ville visa att hon kan engelska när hon pekade uppåt samtidigt som hon sjöng above och gjorde den där strilande regngesten när hon sjöng rain.

PS. Min sämsta teckning hittills? Inte omöjligt. DS.

Office Lens 20160207-174851

Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar