Läser Anders Fagers skräckroman Jag såg henne idag i receptionen. Den är mycket bra. Anders Fager lurar skickligt in mig i illusionen. Men så kommer det. En person i boken knarkar och som ni vet så finns det ju bara en enda liknelse för att beskriva någon som är hög. Ja, precis, att skriva “Hon var hög som ett hus”. Vad är det med den klyschan som gör att den aldrig försvinner? Fanskapet bara överlever. År efter år, bok efter bok, text efter text. Skickliga skribenter som aldrig skulle skriva “Vårt avlånga land” eller “Tyst som i graven” har av någon anledning inga som helst problem med att vara den miljonte personen som tycker det känns piggt att ordet hög kan användas BÅDE för att beskriva ett rus och för att mäta någots avstånd till marken. Alltid hus också. Jag har aldrig läst hög som ett torn/körsbärsträd/flaggstång/giraff utan bara hus, hus, hus. Jag minns första gången jag reagerade på frasen som en klyscha. Det var på en skrivkurs jag hade som tillval på gymnasiet för att slippa mer franska. 1995 eller 1996 alltså. Jag hade pagefrisyr, hybris och minicall. Så om jag ändå hade skärpa nog att känna igen klyschan redan där så började väl Andres Lokko eller nån klaga runt -91. Så grattis på tjugo eller kanske till och med tjugofemårsdagen “Hög som ett hus”. Hoppas du dör.
Mat & dryck