Först såg jag Greyhound med Tom Hanks. Konstig film. Det är som att den inte har någon dramaturgisk kurva alls. Tom åker krigsbåt och jagar ubåtar precis hela filmen. Inga vändningar, inga överraskningar. Bara båtkrig. Fick också en ny insikt kring hur känslig jag är för spoilers. En kompis hade berättat att Tom Hanks aldrig hinner äta under filmen. Hon berättade detta för att göra en poäng i en diskussion vi hade om ett gemensamt reklamfilmsprojekt och hon sa innan spoilern kom ”Det här är ingen spoiler”. Och det borde det inte vara antar jag. Men bara för att jag nu visste att Tom inte fick käka så tänkte jag på det non stop. ”Där kommer en ostmacka ja, den kommer Tom inte äta upp”. ALLT är tydligen en spoiler för mig.
Sen såg jag skräckfilmen Mailgnant på HBO. Tio gånger konstigare än Greyhound. Jag fick se filmen i två omgångar för jag stängde först av efter en kvart. Det var bara för dåligt. Dialogen håller samma klass som Verisure-reklamen. Men så läste jag någonstans att det tydligen skulle ta sig efter en stund, så jag gjorde ett försök till.
Malignant kan vara den mest ojämna filmen jag någonsin sett. Vissa på internet hävdar till och med att dialogen måste vara avsiktligt dålig. Det kan jag svära på inte är sant. För med avsiktligt dålig dialog brukar det smyga in lite humor automatiskt och det finns inte minsta fniss här. Men när filmen är som bäst är den smått fantastisk. Otäck och överraskande. Som en extra mindfuck är det också som att en helt annan regissör fått komma in en stund och göra lite onödigt intensiva actionscener som inte passar in eller behövs. Ett glädjande hopkok.
Sen var det då dags för Dune. Inte många fniss där heller precis, förutom ett ofrivilligt när en gubbe spelar säckpipa och man undrar vad fasen han gör det för. Fyra getingar. Synd bara att inte Stellan Skarsgård var ännu fetare. Om jag minns rätt så var karaktären verkligen groteskt fet i boken och jag har längtat länge efter denna spännande kropp.