Försvarets förbannelse.

Jag tror det ligger i Sveriges lott att antingen ha ett under- eller överdimensionerat försvar. Det kommer aldrig vara lagom. Sen kalla kriget har allt känts hyfsat lugnt i Sverige. Krig var så omodernt och sunkigt att försvarsinvesteringar kändes som att stoppa bröstsocker i godispåsen. Varför köpa all dessa dyra flygplan när det inte finns någon att skjuta på? Då finns det roligare saker att göra med pengarna. Alla som velat satsa mer på försvaret har betraktats som bakåtsträvande gubbstruttar som faktiskt får leka krig på fritiden.

Nu vill alla ha svinmycket försvar. Sjäääälvfallet måste vi kunna försvara oss, det har jag alltid sagt, ljuger vi för varandra. Tillbaka med värnplikten och egna stridsvagnsfabriker. De nyss hånade försvarsgubbarna lever livets glada dagar och får äntligen prata med andra människor på fester. Ibland är de till och med på TV.

Synd bara att det tar en sån himla tid att bygga stridsvagnar. När kriget i Ukraina tar slut kommer vi börja glömma bort det. Precis när krigsångesten helt lämnat den svenska samhällskroppen börjar det bli dags för de nya stridsvagnarna att lämna fabriken. Vad fan är det här?, kommer vi säga då. Vem har beställt allt detta? Finns det någon som kan köra dem? Vart ska de köra? Varför? Vad händer om ett barn får tag på ammunitionen och äter upp den? Kostar ett enda sånt här jävla as trehundra miljoner, medan gamlingarna inte får något riktigt julbord på ålderdomshemmet!? 

Fabriken läggs ner på studs av närmsta skamsna politiker, oavsett ideologisk hemvist. Stridsvagnarna smälts och blir till lådcyklar och fina köksbänkar. En enveten försvarsgubbe med dålig känsla för feeling antyder på ledarplats i DN att vi kanske inte ska slänga precis allt pangpang på en gång, men han mobbas ut och hänvisas bestämt till Warhammer-butiken.

Så börjar vi om.