Försiktig Slussen-optimism.

Nu har Slussen byggts om så länge jag kan minnas, vilket borde vara ett tag. Hittills har det faktiskt varit mindre jobbigt än jag trodde. Tunnelbanan går. Jag kör bil där ibland. Ingen jag känner har störtat mot fördärvet i ett glödande slukhål. Kanske hade jag en väldigt negativ bild, men jag var mentalt inställd på att behöva åka ersättningsbuss via Nyköping varje gång jag skulle lämna söder.

Med tanke på hur mycket skit som östs över alla som har med Slussen att göra vill jag härmed höja min lilla röst och meddela att jag tycker det är skickligt att ni kan bygga om den samtidigt som den funkar typ som innan. Om ni tagit den lätta vägen och bara sprängt hela bygget med en taktisk atombomb dag 1 hade jag nog accepterat det som oundvikligt. Tummen upp för att det inte blev så.

Men det farliga med min nya peppiga inställning är att jag även börjat leka med tanken på att den färdiga Slussen inte kommer se alldeles för jävlig ut när den är klar. Jag blottar mig alltså återigen för en stockholmsk arkitektur-besvikelse. Tänk om vi mot alla odds lyckas bygga något stort och fint den här gången? Tänk om vi inte måste skämmas livet ut, som planerat? Snart anländer en guldbro. Det låter som en förfärlig idé. Det är det säkert också. Men kan man ana, där borta i horisonten, skuggan av en pyttechans att det inte är det? Eller? Nej? Nej. Eller?