Spoilervarning: Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel på Netflix.
Veckan började svagt. R hade fått ett kanontips från sin frisör och skulle bestämma vad vi skulle kolla på, nämligen Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel på Netflix. Det hela såldes in på mig som att det handlade ”om ett hemsökt hotell” så jag accepterade olyckligtvis. Fanskapet till dokumentär handlar om en tjej som heter Elisa Lam och mystiskt försvinner i LA. Sen hittas hon död på ett förvisso märkligt vis. På amerikanskt koka soppa på en spik-manér är berättandet tjatigt och utdraget. Två avsnitt hade kunnat bli jättebra. Nu blev det fyra.
Men det som gjorde det särledes svårt att kolla klart, var en grupp ofantligt irriterande privatpersoner som intervjuades. En blandad påse glada amatörer från internets alla hörn som alla blev överfascinerade av det mystiska dödsfallet. Och började engagera sig.
Bara hur de pratar om sitt löjliga detektivarbete är irriterande. Samtliga verkar gå runt och inbilla sig att det de gör är viktigt. De säger saker som ”Obduktionsrapproten made no sense” när de helt uppenbart inte vet ett skvatt om någonting som sker utanför den egna ändtarmen. En bit in får de för sig att Elisa Lam mördades av en mexikansk dödsmetall-snubbe, bara för att han bodde på samma hotell ett år tidigare och gillar skräck. Så de mobbar sönder honom så pass att han försöker ta livet av sig och läggs in på psyket.
Det som gör mig tokig med alla dessa ålahuen är hur självrättfärdiga de är. De menar väl. Och bara för att de menar väl så tycker de att de får göra vad fan de vill, även om de bara är i vägen för polisen, gör den dödas familj än mer olycklig och får en kille att vilja ta livet av sig. Så från och med nu är dumma människor som bara menar väl när de klampar fram som mecha-robotar på ett plockepinn-mästerskap, mina nya mest irriterande människor i hela världen. Och fler tips från Rs frisör kommer ej accepteras.