Efterlängtat smolk anländer till Bezos bägare.

Jag har länge tyckt illa om Jeff Bezos. Visst, avundsjuka på hans rikedomar är inblandat, men mest handlar det om att hans firma är så deprimerande. Bortsett från att han behandlar sin personal som sims-gubbar så är också hela visionen bakom Amazon irriterande tunn. Jeff Bezos vill inte skapa något, utan bara sänka priser och jag kan inte gå igång på extrem snålhet som enda kärnvärde.

(Sen är det hans uppsyn också inser jag. Jeff Bezos har det mest punchable ansikte jag sett på en människa sedan Fred Waterford i Handmaids Tale.)

Men inget av detta lär bekomma Jeff Bezos. Han är omgiven av så många smörare att han säkert tror att alla älskar honom för hans förtrollande personlighet. Så miljardärernas rymdkapplöpning i somras var nog en läxa. 

Först åkte Elon Musk upp i rymden. Kuuul tyckte alla. Vi gillar Elon. Han verkar på riktigt tro att det är viktigt för hela mänskligheten att just han får åka upp i rymden och den sortens naiv entusiasm har en tendens att smitta av sig.

Sen åkte Branson upp. Det var väl ok. Han har skägg och glada ögon. Det fick passera.

Så var det då dags för Jeff att skjutas upp i sin kuk-raket. Jag uppskattar att minst 4 av 5 världsmedborgare hoppades att kukraketen skulle sprängas direkt vid start. Men så blev det inte. Jeff kom upp. Så ett upprop om att vi inte skulle släppa ner honom igen började omedelbart spridas. Dr Evil-memesen blommade ut. NASA skrev till och med om definitionen av en astronaut och jag är rätt säker på att det var för att slippa dela titeln med Jeff. Och hur rik karln än är måste allt detta ha svidit och solkat ner upplevelsen. Tänk att sitta där uppe i rymden och försöka omfamnas av kosmos mysterier, samtidigt som det går upp för en att alla där nere på jorden hoppas man får motorfel och glider bort för att förångas i solen. Jeff Bezos lär vara samma snikna rövgubbe ändå, men det känns i alla fall bra för mig om han får njuta aningen mindre av det.