Dömd till evig måndagsångest.

Nu har jag varit frilansare i mer än tre år och mina veckor är mycket mer svävande än de var som anställd. Ibland jobbar jag en lördag eftermiddag och ibland tittar jag på skräckfilmer och äter bortglömda pepparkakor en hel onsdag. Det här har också varit ett mål i sig. Jag tycker det är något sorgligt med att vara fixerad kring veckodagar. Onaturligt. Måndag och fredag finns naturligtvis inte EGENTLIGEN och jag vill i så stor utsträckning som möjligt vara fri från begränsande känslor kring påhittade fenomen. Ack, denna naivitet, min ständiga följeslagare genom livet.

Detta skrivs på en måndag och allt är utan anledning för jävligt. Dagen har på pappret varit varken bättre eller sämre än, låt säga förra torsdagen. Igår kväll, söndag alltså, såg jag till och med fram emot måndagen. Men som vanligt har jag varit på gränsen till deprimerad sedan jag vaknade. Bara för att jag vet att det påstås vara måndag blir jag automatiskt ledsen och otrevlig hela dagen. Världen saknar möjligheter. Alla är fula, onda och vill mig illa. Till middag åt jag EN fiskpinne, saltad endast med självömkande tårar. 

Jag har många gånger försökt att bryta måndagens inbillade strypgrepp och chocka kroppen till glädje. Experimenterandet har inkluderat att ta sovmorgon, ta helt ledigt och gå på bio, jobba massor, laga ambitiös, mysig långkoksmiddag och dricka dyrt vin till, äta take away, träna, promenera i en park samt tänka hårt och länge på att ute i universum är det inte måndag och på jura-tiden var det inte måndag och det finns egentligen ingenting som tyder på att det är måndag här och nu heller. Inget funkar. Måndagens skugga krossar allt. På fredag däremot (och med fredag menar jag då ”fredag”)  kommer jag vara gladare än Edward Blom på väg till ett julbord, om så buss 2 krossar mitt bäcken på väg till kontoret.

Av allt som inte finns här i världen finns det ingenting som är lika verkligt som måndag.