Jag kommer från en familj av tidsfascister. Ingen är sen till något. Inte ens när det rimligen förväntas att vara sena är vi sena. Är vi bjudna på fest från 19, då kommer du träffa oss klockan 19. Om du inte av någon anledning tittar ut på gatan och avslöjar oss där vi står och vankar med blickarna på klockan, tio minuter i.
Julbordet äts exakt 1400 på julafton och så har det varit i hela mitt liv. På något sätt synkroniseras lagandet av hundratals rätter så att de alla ställs fram i sin rätta temperatur precis så att första tuggan kan tas på utsatt tid. Du kan skjuta upp rymdraketer efter detta. Om du är en halvtimme sen till evenemanget och har rest långt för att närvara så kanske du tänker att vi kommer vänta, men icke. SA VI TVÅ SÅ ÄR DET TVÅ. 1430 är all julmat uppäten och vi är sura på dig.
Det här bisarra beteendet har jag inte kunnat göra mig av med. Så mitt vuxna liv har i mångt och mycket gått ut på att jag sitter och väntar på folk lite här och där. Som tidspessimist blir jag alltid för tidig. Jag utgår från att jag ska bli överkörd av en buss på vägen och tappa en stund. Sist jag var hos tandläkaren hade jag räknat så pessimistiskt på hur lång tid alla småärenden på vägen skulle ta, att jag klev in hos tandläkaren en hel timme för tidigt. Jag fick ljuga om att jag tagit fel på tiden, för att hellre framstå som en slarver än en komplett dåre. Summa summarum: Det har blivit mycket väntande genom åren. Sen kom corona och räddade mig.
Ingen i Sverige sparar så mycket tid som jag på digitala möten. Två minuter innan utsatt tid loggar jag in. Fortfarande först alltså, men såååå mycket mindre först än vanligt. Dessutom tycker jag det verkar som att alla ni andra sopor lyckas vara i tid mycket oftare till digitala möten än fysiska. Så kanske är det faktiskt så som ni alltid hävdat, att det inte enkom är på grund av grav inneboende ondska ni låtit mig vänta så mycket.