Det våras för långfilm.

Börjar bli sugen på långfilmer istället för serier. Från Sopranos och framåt har jag njutit av att serier är “som en film som aldrig tar slut” men nu är jag snart mätt. Alldeles för många serier har inte alls så mycket att berätta som de inbillar sig. (Och flashbacks, alltid dessa flashbacks. Hatar flashbacks! Visa vad som händer nu!)

Away med Hillary Swank är ett bra exempel på en serie som fått för mycket berättartid till sitt förfogande. Det är tydligt från start. Istället för att vara en film som aldrig tar slut är Away en film som aldrig börjar. Jag såg en halvtimme. På den tiden lyckades Away berätta följande: 1. Hillary Swank ska till rymden i flera år. 2. Hennes familj kommer sakna henne och hon kommer sakna dem. I en film hade det här tagit en eller två scener att berätta. Kanske inte ens det. Det hade nog räckt med att Hillary Swank hade ett foto på familjen med sig i rymdraketen. En snabb och stressad blick på fotot medan Hillary spacklar ihop en läcka i kapseln eller släcker en brand. Klart. I Away har de istället valt att rivstarta rymdäventyret med 200 scener som känns som en mood-film för Arla. Familjen lagar mat och äter, pratar och pussas. Hillary har sex med sin man och de gullar efteråt. Berättar om och om igen att det är farligt i rymden och att de kommer sakna varandra. Otittbart. Away med dig.