För hundra corona-dagar och hundra corona-nätter sen var jag en sån som tyckte möten kunde vara tråkiga. En naiv dåre. Otacksam. Bortskämd. Nu längtar jag. Tänk att få sitta där och gona sig i ett riktigt mötesrum. Bananer, kaffe, kolsyrat vatten. Nötter, åh nötter. Min lekamen täckt av de vackraste tyger garderoben kunnat frambringa. Kanske inte strukna, men minst tillplattade med handen, för att göra ett gott intryck.
Tänk att få ha ett möte med en direktör från ett oklart Beneluxland som inte varit med i processen, men nu, plötsligt, flugit in. Tänk att få se honom kasta sig över mina sedan länge godkända idéer och förklara precis på vilket sätt de är fel för just hans unika marknad och befolkningens egna unika humor. Åh, att sitta där med blossande kinder och tyst mottaga skäll på bruten business-engelska.
Eller tänk, TÄNK, att få vara med om en brutal workshop igen. Att få kliva i ett rum med fickorna fulla av skådebröds-idéer som jag sedan bollar upp på ett fejkat halvspontant sätt för att se dem slitas i stycken av konsulter och avdelningschefer.
En oklar filur jag aldrig träffat i hela mitt liv är där och skjuter i förbifarten ner en idé som bara är en rad på en whiteboard. ”Det här känns lite negativt tycker jag. Jag får fel bilder i huvudet” kanske filuren säger och med denna geniala fras dödas idén, om det så var grunden till Gudfadern som stod där på whiteboarden.
Tänk att en dag får jag sitta där igen. Så ljuvt det ska bli.