Annons

Mansbarnet
Johan Holmström skriver om samtidens mirakel och plågor.

Annons
 

BESSERWISSERDUELL I SKYMNINGEN.

Ingen föds till besserwisser och tveklöst är det min pappa Göran som bär det största ansvaret för att jag drabbats. Han är en speciell typ av besserwisser på det vis att han inte nödvändigtvis behöver ha rätt hela tiden, men det är däremot helt omöjligt för honom att någonsin ha fel. Min kamp för att få denne man att någon gång fullt ut erkänna ett misstag har varit livslång och fruktlös.

Annons

För några år sedan köpte mina föräldrar en ny bil. Jag lånade bilen och identifierade omedelbart ett problem med växellådan. När man växlade gick det liksom att hamna mellan växlarna. Av godhet, välvilja och kanske bara en pytteliten gnutta besserwissrig skadeglädje rapporterade jag detta till Göran som naturligtvis strutsade: “Så är det med alla nya bilar, man måste lära känna växellådan”, fantiserade han ihop. Hans personliga felfrihet spillde alltså över även på saker i hans ägo. I alla fall; några veckor senare ringde min mamma och lät hälsa “Du hade rätt, det var fel på växellådan och bilen är på verkstad. Göran är ganska låg”. Jag blev alldeles varm i kroppen. Det var precis ett sånt här tillfälle jag väntat på hela livet.

Månaderna gick. Jag höll inne med informationen. När jag pratade med Göran i telefon sa jag inget om växellådan, utan sparade käftsmällen tills jag skulle träffa honom och övriga familjen samtidigt. Det kändes angeläget att förintelsen skedde inför publik. Så kom det äntligen en dag när hela familjen åt middag. Jag bidade min tid som en kattbesserwisser som leker med en musbesserwisser.  Men efter huvudrätten var det dags. Stillsamt la jag ner besticken, torkade bort lite gorgonzolasås ur mungipan och sa med vän röst: “Så jag hörde att det var nåt fel på växellådan?”

En normal till mäktig besserwisser hade gett sig här, men Göran är inte vilken dussinlirare som helst utan självaste slutbossen. Han började vant slingra sig. Nja, fel och fel, den behövde möjligen justeras en liten aning och bla bla bla. Jag höll emot och han lirkade vidare. Alla runt bordet vädrade vid det här laget blod. Till sist fick min mamma, som alltså levt med det här vansinnet sedan 70-talet, nog och röt till: “Men för fan, erkänn bara att du hade fel nu, vi hoppar ju i princip på strupen på dig.”

Med gemensamma krafter hetsade vi den allt mer pressade Göran att för en enda gångs skull erkänna sig besegrad. Till sist sjönk han ihop på stolen, tittade ner på sina fingar som fibblade nervöst och så viskade han sprött: “Kanske var det så…att jag eventuellt…hade…litegranna fel.” Längre än så har ingen kommit.

 

Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar