Att utstråla glädje.

När min fru R fyllde år sist fick hon boken “Konsten att städa” av mig. Innan ni börjar klaga på det vill jag säga två saker: 1. Hon fick en annan jättefin grej också. 2. Den handlar inte om den typen av städning.

Boken handlar om att slänga saker och skälet till att hon fick den var att vi just höll på att flytta och jag var rädd att R, som drar åt det nostalgiska hållet, skulle packa med varenda häftstift och scart-kabel till nya lägenheten.

R hatade allt med boken från första stund och ville inte ens läsa den. Hon ringde istället sina vänner och berättade vilket svin jag är och de hånade mig alla för den tydligen usla gåvan. Så jag började läsa själv istället och blev som förhäxad. Det är en rätt tjatig publikation men grundtesen är briljant. Författaren menar att man ska hålla alla sina ägodelar i handen och fråga sig “utstrålar den glädje?” Om den gör det ska du behålla den, annars är det bara att slänga. Och som det funkar! Bok för bok, häftstift för häftstift, scart för scart höll jag i min hand och frågade “Utstrålar den här glädje?” Nästan inga grejer utstrålar glädje visade det sig. Jag slängde och slängde. R hämtade tillbaka och hämtade tillbaka. En hel eftermiddag låg jag i soffan och läste superboken om att packa medan R packade. Jag högläste de bästa bitarna och ju mer jag läste för henne desto mindre glädje började hon utstråla i sitt packande. Till sist utstrålade tydligen själva boken så lite glädje att den försvann mystiskt. Jag får inte längre fråga henne om föremål utstrålar glädje.

Häromdagen kom dödsstöten för bokens kloka budskap. Mitt mobila bank-id slutade fungera och plötsligt behövdes den digipass som jag slängt. När jag stod och vrålade bitterheter över att behöva gå till banken som en barbar och köa undrade R: “Utstrålade digipassen ingen glädje?” Så nu håller vi inte på så längre.