Att prata om sitt hem i en inredningstidning.

Mycket talar för att jag borde sluta läsa inredningstidningar. De är för mig vad porr är för tonåringar. Jag får en skev och destruktiv bild av verkligheten, fast istället för ollon stora som delicatobollar är det renoverade lador med panoramafönster och luxuös boheminredning som är problemet.

Men det värsta är tonläget i hemma hos-intervjuerna. 

Inredning handlar mest om pengar. Den som lägger mycket pengar på inredning kommer få det snyggt hemma, såvida inte vederbörande råkar ha Saddam Hussein-smak. Ändå har personerna som visar upp sina hem mage att babbla på som att de varit rena konstnärerna när de valt ut alla dessa designklassiker som någon annan designat och sedan ställt fram dem i de vackra rummen som någon annan ritat. Att gå bärsärk på Nordiska Galleriet är ingen artistisk prestation. Du gick och handlade, det är vad som hände.

Tonlägesmässigt borde den som intervjuas om sitt hem lägga sig under mode, men strax över bil. Den som intervjuas för sin snygga klädstil har alltså gjort en större estetisk insats är den som bor fint, men den som bor fint har gjort mer än någon som köpt en fin ny bil och intervjuas om läderklädseln.