För en tid sen sov jag ett par nätter i vad som brukar vara mina föräldrars rum. Och som brukligt när man sover där gamla människor brukar sova, så stod det en väckarklocka två decimeter från mitt öra och tickade våldsamt. Hemskt ljud. Extra hemskt på natten också, när man ligger där i mörkret och tänker på döden. Sekunderna rinner från en, en i taget. Som om inte döden är hemsk nog börjar jag också oroa mig för spöken.
Så jag gick upp, tog klockan och la den under ett berg med kläder som sekundvisarens otäcka ljud inte kunde penetrera. Gick och la mig igen. Tickandet fortsatte. För naturligtvis stod det en lika högljudd klocka på andra sidan sängen också. Rimligen borde man bli allt mindre sugen på att höra hur livet tickar bort ju äldre man blir, så antingen är mina föräldrar psykopater som inte oroar sig ett skit eller så har de blivit lomhörda. Nästa morgon hånade jag dem naturligtvis för det löjliga i att ha väckarklockor när det finns mobiler.
Sen gick det några månader och jag började tyvärr känna en intensiv lust att äga en väckarklocka. Visst, jag äger redan en mobil med en utmärkt och gratis väckarklocka inbyggd, men min ständigt svällande fengshui-lightiga självbild tolererar inte längre att just den apparaten finns i rummet när jag sover, så jag behövde en apparat till. Samma retro-idioti som får vissa att lyssna på musik från gamla kassettband eller kolla film på VHS, för att det är bra ”känsla”.
Nu har jag fått en egen ny fin väckarklocka från företaget Båge & Söner (det är aldrig någon som vill sponsra bloggen, inte heller den här gången) i present av min fru. Dyr, snygg och tung som ett as. En mäkta bisarr hipsterprodukt är det. Men lyckligtvis finns det tydligen en gräns även för retro-vurmandet. Min nya väckarklocka är knäpptyst. Döden och spökena får hemsöka någon annan.