ARGUMENTATION TILL FÖRMÅN FÖR KINDPUSSEN.
En av mina idiotsatsingar i livet har varit kriget mot det här jävla slentriankramandet. Jag har till dags dato väldigt få konkreta resultat att presentera. Fortfarande är det enda socialt accepterade sättet att hälsa på kvinnor man träffat mer än en gång att falla i varandras armar såsom att vi återförenats efter tio hårda år till sjöss. Bristen på alternativ är ingenting annat än förnedrande för alla inblandade. Jag har tappert försökt ta mitt samhällsansvar och verka aktivt för en förändring, men det har ärligt talat varit en rent hemsk uppförsbacke. I ett par år nu har jag i perioder skakat hand med kvinnliga bekanta på exakt samma vis som med män. Jag gissade att det här skulle vara hyfsat okontroversiellt med tanke på hur välbekant och omtyckt handslaget är i andra sammanhang, men experimentet har sparkat bakut med besked. Flertalet berörda kvinnor har känt sig avskydda, stämplat mig som en “kall person” eller diagnostiserat mig med någon form av beröringsfobi. Min popularitet har naturligtvis påverkats negativt av allt denna skit.
Desperata situationer kräver desperata lösningar. Jag röstar nu för den dubbla kindpussen. Vänta, vänta, låt mig prata färdigt! Kindpussen är kanske inte perfekt, men hur mycket är perfekt i dessa tider? Den är i alla fall den stela braksvennekramens överman. Den dubbla kindpussen klaras av snabbare, är mindre intim och dessutom internationellt gångbar. Högfärdig? Pretentiös? Jajamensan. Men det kommer vi över! Börjar vi kindpussas redan idag kommer det kännas helt naturligt om bara femton, tjugo år. Då är säkert Slussen nästan klar också så kan vi gå runt och pussas där. Framtida generationer kommer att tacka oss. Är ni med mig!? ÄR NI MED MIG!?
