Jag är mycket förtjust i att laga mat. Som pappa och pretentiös hemmakock är det viktigt för mig att min matlagning ska sätta djupa spår hos barnen. När de som vuxna ger sig ut i världen vill jag att det ska gå upp för dem hur grandiost det var att de fick äta så bra mat dag ut och dag in. Kanske försöker de laga svamprisotto ibland, men att den smakar wellpapp i jämförelse med min.
En viktig del i det här är att jag vill ha ett hemligt recept. Som en mormor förr i tiden som lagade en viss rätt sinnessjukt bra och sen inte berättade för en enda jävel hur hon gjorde och aldrig skrev ner det. Att skaffa ett sånt recept är ej enkelt. Visst, jag har tagit befintliga recept och modifierat lite, men inte så att det kan räknas. Att sno ett recept från Myllymäki och lägga till kapris ger inte känslan av ett eget recept.
Men igår förändrades allt. En vanlig pissig måndagkväll gjorde jag en improviserad tomatsås som blev godare än någon annan. Hur gjorde jag? Tyvärr hemligt. Ingen av ingredienserna hade ärligt talat chockat er, men mixturen är utsökt. Om såsen serverats på Bar Europa hade den direkt fått en egen hashtag. Nu ska jag laga rätten hemma cirka två gånger i månaden tills barnen flyttar hemifrån. Tillräckligt ofta för att de ska vänjas vid den, tillräckligt sällan för att de ska bli glada när den dyker upp.
Detta ska bli barnens madeleinekaka. Som vuxna ska de ringa ibland inför en dejt och fråga hur man gör pappas magiska tomatsås. Svaret kommer bli ett hånskratt. Endast jag lagar den magiska tomatsåsen. De bönar och ber, jag lägger på utan pardon. Först på dödsbädden ska jag rossla fram receptet till det barn som besökt mig mest på hospicet, mot löfte om att bära receptet genom livet som en väska med kärnvapenkoder.
I generationer ska såsen vandra vidare, med en växande myt om en stor förfader, ett mansbarn som var ett geni i köket.