Mansbarnet

Mansbarnet

Mansbarnet

Johan Holmströms blogg om samtidens trivialiteter.

Den som finge sitta i ett hemskt möte.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-06-16 21:44  |  Lästid: < 1 minut

För hundra corona-dagar och hundra corona-nätter sen var jag en sån som tyckte möten kunde vara tråkiga. En naiv dåre. Otacksam. Bortskämd. Nu längtar jag. Tänk att få sitta där och gona sig i ett riktigt mötesrum. Bananer, kaffe, kolsyrat vatten. Nötter, åh nötter. Min lekamen täckt av de vackraste tyger garderoben kunnat frambringa. Kanske inte strukna, men minst tillplattade med handen, för att göra ett gott intryck. 

Tänk att få ha ett möte med en direktör från ett oklart Beneluxland som inte varit med i processen, men nu, plötsligt, flugit in. Tänk att få se honom kasta sig över mina sedan länge godkända idéer och förklara precis på vilket sätt de är fel för just hans unika marknad och befolkningens egna unika humor. Åh, att sitta där med blossande kinder och tyst mottaga skäll på bruten business-engelska.

Eller tänk, TÄNK, att få vara med om en brutal workshop igen. Att få kliva i ett rum med fickorna fulla av skådebröds-idéer som jag sedan bollar upp på ett fejkat halvspontant sätt för att se dem slitas i stycken av konsulter och avdelningschefer.

En oklar filur jag aldrig träffat i hela mitt liv är där och skjuter i förbifarten ner en idé som bara är en rad på en whiteboard. ”Det här känns lite negativt tycker jag. Jag får fel bilder i huvudet” kanske filuren säger och med denna geniala fras dödas idén, om det så var grunden till Gudfadern som stod där på whiteboarden.

Tänk att en dag får jag sitta där igen. Så ljuvt det ska bli.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-06-16 21:44

Regelverk för att få vara Lilla Paris eller Lilla London.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-06-04 16:14  |  Lästid: < 1 minut

En bugg med min före detta hemstad Kristianstad är att stan tycker om att hänvisa till sig själv som Lilla Paris. Eller snarare att folk i stan ibland säger ”Kristianstad brukar ju kallas Lilla Paris” men det är det naturligtvis ingen som gör egentligen. Det enda städerna har gemensamt är att Kristianstad i ett gammal skov av hybris döpte två gator till boulevarder. Men hur dumt detta än må vara så är det ingenting jämfört med när någon drar till med Lilla London om Göteborg. Jag har varit i både Göteborg och London flera gånger och kan inte komma på någonting städerna har gemensamt förutom att det bor människor där.

Förslag för framtiden: För att en stad fortsättningsvis ska få kalla sig för lilla någonting måste det vara ett alternativ till den stora varianten. Skulle någon i Paris kunna tänka ”Jag älskar verkligen Stora Paris men är så trött på trafiken. Dags att flytta till Lilla Paris, dvs Kristianstad.” Nej, ingen skulle tänka så. För att sätta fokus på hur dumt det här är tycker jag vi hädanefter hänvisar till både Kristianstad och Göteborg som Lilla Peru.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-06-05 11:59

Peak lättja.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-05-27 23:46  |  Lästid: < 1 minut

Häromdagen spelade jag TV-spel. Vi var ett lag om tre. En lagkamrat hittade ett föremål en bit bak som jag behövde. Men jag orkade inte kuta tillbaka och hämta det. Och med det menar jag alltså att jag inte orkade röra min tumme en centimeter bakåt så att min gubbe skulle springa 300 spelmeter och hämta föremålet. Det var tydligen för jobbigt. Jag var inte redo att springa så långt, inte ens när en digital hittepå-gubbe skulle göra hela jobbet. Så jag rörde inte tummen. Den fick vila. Gubben fick stå. 

Skakad av denna insikt köpte jag sedan en våg som mäter fettprocent på mig själv i verkligheten och det var mycket riktigt lite högre siffror än jag hoppats på. 

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-05-28 09:29

När vi tinar upp Walt Disneys huvud.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-05-25 19:43  |  Lästid: 2 minuter

Tydligen var Walt Disney tidig med att frysa in sitt avhuggna huvud efter döden, med avsikten att det skall tinas upp och sys fast på en ny kropp när tekniken för detta uppfunnits. Undrar om han tänkte igenom det där ordentligt. Säg att tekniken fanns idag och att Walt i detta nu var på väg från sjukhuset i sin nya fina replikant-kropp.

Känner jag Walt rätt så åker han direkt till jobbet. Väl där blir det en stunds klang och jubel och kanske en tårta, men snabbt mest bekymmer. I första mötet säger Walt att självklart ska han bli chef igen. Ingen chef vill det. De försöker förklara hur affärsmodellen ser ut nuförtiden, med Marvel och Star Wars och Disney Plus. Walt kanske inte begriper allt men han är inte dum i huvudet. Han känner att stämningen sjunkit bland högdjuren i takt med att tårtan konsumerats och han försöker pigga upp med ett av sina mest klassiska judeskämt. Det landar som en äggfis i rummet. Vad fan är ni för surpottor, vrålar Walt. Han daskar till närmaste kvinna på rumpan och ber henne hämta en groggbricka per omgående. Nu kallas HR in.

Efter en värdegrunds-kölhalning av guds nåde har Walt huvudvärk. Under den senaste timmen har han pratat mer om folks känslor än under hela sitt förra liv sammanlagt. Och hans dag blir inte bättre. Ingen av hans kollegor bjuder på cigg, men de springer maraton och har cyklar för 200.000. Kaffet är konstigt. Det serveras grönkåls-smoothie till lunch. Bögar och socialister lurar bakom varje hörn.

Walt stapplar snorgråtande hemåt. Hans ättlingar bor i huset som en gång var hans. Ättlingarna känner inte Walt och vill inte ha gubbjäveln där. Walt försöker förklara att utan honom och Musse Pigg hade det inte funnits något hus och en massa pengar. Ättlingen får dåligt samvete och bjuder Walt på två nätter på Holiday Inn. Det är där i duschen, redan samma kväll, som Walt pillar upp stygnen igen och sliter av sig huvudet. Den här gången utan att frysa in det.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-05-25 19:44

Min sista uppfostringsbastion.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-05-11 19:55  |  Lästid: < 1 minut

Sedan jag fick barn har jag fått ge upp nästan alla idéer om hur de ska uppfostras. Till exempel var jag helt inställd på att barnen självklart skulle äta samma mat som vuxna. Inget snack. Jag föraktade snabbmakaron-föräldrar. Tidigt skulle mina sofistikerade superbarn lära sig njuta av såväl ostron som exotiska kryddor. Och om de inte gillade det? Ja då skulle de inte få något annat till middag. Efter fem minuter skulle de då komma krypande tillbaka till bordet och vädja; ”Söte rare far, kan vi få lite av den långkokade vildsvinsragun ändå?” Men så blev det inte. Nästan varje dag lagas en rätt till vuxna och en till barn här hemma. Ibland till och med TVÅ barnrätter om de inte kommer överens om en gemensam beställning. Barnens mat är under all kritik. Frysta köttbullar, fiskpinnar, nuggets. Snabbmakaroner. Hela hit-paraden. 

Samtliga ambitioner har rasat samman. Jag skär upp deras äpplen i klyftor, skalar deras mandariner och låter mig duperas när de vill ha ipad och bokstavskex. Det finns egentligen bara en grej kvar; mitt outtröttliga tjatande om att de ska säga tack. Tio gånger om dagen säger/vrålar jag samma fraser i deras ointresserade små ansikten. Vad heter det? Vad säger man? Hörde du att jag sa varsågod? SÄG TAAAAAAAAACK!

Nu har jag läst en artikel som handlar om det här. Tydligen är det fullständigt meningslöst att tjata på barn om tack. Kanske till och med kontraproduktivt. Jag väljer att inte ta in den informationen.

Båda barnen kanske blir bortklemade, lata, sockerberoende stugsittare vars fingrar är för mjuka för att skala en mandarin, men de ska säga tack och det ska vara min förtjänst. Så lyder mitt faderliga legacy och det ska ingen ”forskare” få förstöra.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Dags att köpa hembränningsapparat.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-05-07 22:14  |  Lästid: < 1 minut

Coronan verkar har haft en turbofierande effekt på svenska hobbys. Själv har jag köpt en sous vide och vakuumförpackar nu allt jag kan komma över som ser ätbart ut. En kollega som jag skulle jobba med häromdagen ställde in för att (misstänker jag) istället sladda runt i gruset med sin nya radiostyrda bil. Typ varannan människa verkar ha tappat förståndet helt och skaffat katt eller hund.

Men ännu känner jag ingen som har en hembränningsapparat. Verkar vara en trevlig hobby annars. Jag förutspår att det kommer göra stor comeback i medelklass-villorna inom två år. Jonas Cramby är säkert igång för länge sen. När den siste ölbryggaren äntligen tröttnat på grumlig dubbelbock, blir det dags att trappa upp. Vin går inte, för det är för svårt. Men sprit verkar lite vem som helst kunna få till. Dessutom måste det stå mängder med gamla hembränningsapparater i diverse redskapsbodar runt om i landet, så att få tag på en går säkert på en eftermiddag.

Minns ni när alla började baka cupcakes? Det här kommer bli precis lika mysigt, fast man blir full också. Du plockar en massa äpplen i grannskapet och snart står det och puttrar något calvados-liknande i uthuset. Är det ens straffbart längre? I teorin ja, men kan det verkligen vara så att polisen bryr sig om en och annan hipster-gubbe i Enskede som myskokar lite fruktsprit för eget bruk i källaren? Nej, så klart inte. 

Midsommar 2022 tippar jag blir första gången en snubbe i Patagonia-keps berättar alldeles för ingående om exakt hur han gått tillväga för tillverka en brun, otäck starkvara som står upphälld i ett plastglas framför mig.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-05-08 07:45

Jag minns tre pers och hur de tog på mig.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-05-04 19:02  |  Lästid: < 1 minut

Förutom min familj, har jag rört vid tre personer under de här vidriga veckorna. 

Den första var en expedit i affär. Hon gav mig mitt kvitto och våra fingertoppar nuddade vid varandra. Vi tittade båda omedelbart upp. Under bråkdelen av en sekund kunde inget av våra ansikten dölja känslan av chock och avsmak vi delade. Sen tog vi på oss våra leenden igen och skiljdes åt.

Den andra var en kompis. Vi hade båda rymt från isoleringen en stund och satt oss på en bar där vi drack vin. När vi skiljdes åt sket vi i allt och kramades. Det kändes fint, men jag ångrade mig efteråt. Troligen han också.

Den tredje var igår. Jag träffade en annan kompis i mataffären. Vi pratade om att vi saknat varandra och hon rörde mig hastigt på armen så där som inte alls var konstigt alldeles nyss. Nu kände vi oss båda tvungna att kommentera det.

Mina sympatier för Bubble Boy i Seinfeld är kraftigt ökande.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Extra nördigt inlägg om varför du aldrig ska anställa någon som spelar Octane i Apex Legends.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-04-27 14:36  |  Lästid: < 1 minut

Om jag någon gång blir HR-chef på ett stort företag kommer en av frågorna i till potentiella anställda vara; ”Vem spelar du som i Apex Legends?” Alla som svarar Octane får gå hem direkt. Med detta enkla knep skulle jag snabbt bli en av landets skickligaste rekryterare och sedermera synas med ett vinnande leende på omslaget till tidningen Chef.

Vad kan vi dra för slutsatser när en person gillar Octane?

1. Det är en egoist. Octane-spelare springer långt i förväg för att ta alla bra grejer och där blir de skjutna. De skiter i jumpmastern och landar var de behagar. De lootar skamlöst lådor när man själv ligger och blöder bredvid. Om du har en Octane på jobbet kan jag garantera att hen kommer sno dina laddare.

2. Personen kan troligen inte tänka framåt. Den genomsnittliga Octane-spelaren har efter mer än ett år ännu inte begripit att Apex är ett taktiskt spel. Octane rusar pepprande in precis var som helst och blir dödad. På ett jobb motsvaras detta av att be en kund dra åt helvete och kasta ett äpple i huvudet på dem så fort minsta motstånd uppstår.

3. Hen förstår inte grundläggande abstrakta koncept. Vi andra spelar ett spel som handlar om att ha ihjäl alla andra lag. Octane spelar ett eget märkligt sakletar-spel där det handlar om att hitta bäst ryggsäck. Så om du anställer Octane som projektledare till din content-byrå finns det påtaglig risk att du efter tre år upptäcker att Octane hela tiden trott sig arbeta som herrfrisör.

Om du liksom jag är sugen på att anställa folk helt efter vem de spelar i Apex skulle jag rekommendera Lifeline, Wattson, Crypto, Caustic och Gibraltar. Bra, hederligt folk.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-04-27 14:36

En trist Corona-dag med Stephen Hawkings trista bok.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-04-21 19:03  |  Lästid: < 1 minut

Köpte Stephen Hawkings bok ”Korta svar på stora frågor”. Boken var lika tråkig som allt annat nuförtiden och jag slutade halvvägs. Onödigt självgod titel också. På baksidan hyllas Hawking för sitt lysande berättande men jag är inte imponerad. Möjligen var han en bra berättare för att vara fysiker, men jämfört med en helt vanlig pub-alkis blir det underkänt. Hawking babblar bara på som en deprimerad fysiklärare på tomgång. Då och då dyker det upp en liknelse i boken. Vissa är han så nöjd med att de återkommer flera gånger. Orkade inte ens hans redaktör läsa klart?

Han är lite väl fascinerad av svarta hål också, ett av universums mer överskattade fenomen. Ja det är tungt och ljuset kommer inte ut och det är väl helt okej spännande, men det är ju inte som att universum lider brist på intressanta fenomen. Nu vill jag inte höra mer om svarta hål förrän det finns något verkligt nytt att berätta. Kör in i ett svart hål, berätta hur det kändes, återkom. Låt en icke-fysiker spökskriva boken.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-04-21 19:04

Vill du ha barn? Skaffa en häst.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-04-16 22:18  |  Lästid: < 1 minut

Många par som börjar leka med tanken på att skaffa barn, provar först med en hund. Det här är korkat av många skäl. En hund är så mycket enklare att hålla vid liv än en bebis, så experimentet är meningslöst. Du kan lika gärna köpa en radiostyrd bil. Nästa problem uppstår när ni sen får en bebis typ ett år efter att ha köpt hunden. Då har ni en jobbig hund som vill äta och bajsa och fler varelser som äter och bajsar är det sista som behövs hemma hos nya föräldrar.

Skaffa istället en stor jävla häst tillsammans. Jag har inte haft en häst, men det verkar tidskrävande och dyrt. Åk till stallet varje dag. Rykta, mocka och så vidare. Gå hästkurser och köp tillbehör. Bråka om vem som ryktar oftast och kratsar hovarna för dåligt. Det är extra smart att köpa en häst om ingen av er rider eller tänker börja, för då har ni ingen nytta av hästen, precis som med bebisen. Välj en sur jobbig häst. Den suraste på marknaden. Om ni efter ett års slit med den sura hästen ännu inte gjort slut eller dödat hästen, då kan ni skaffa en bebis.  Och till skillnad från om ni skaffat en hund, kan ni nu sälja hästen. 

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-04-16 23:07