Mansbarnet

Mansbarnet

Mansbarnet

Johan Holmströms blogg om samtidens trivialiteter.

Viss upprättelse för torftig barndom.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-11-24 16:31  |  Lästid: < 1 minut

För någon helg sedan frågade jag min åttaåriga son om han ville kolla på en naturfilm med mig. Han ville det och vi ägnade 90 minuter åt Volga på SVT Play. Gäddor, starar och tyvärr brunstiga vildsvin. Stor succé. Efter tjugo minuter sa den vetgiriga gossen att han ville se filmen igen sen. Varför visste jag inte att min son älskade naturfilm?

Jo för att han inte visste det själv. Varje gång han ska titta på TV så kan han se precis vad han vill. Och det enda han vet att han gillar är tecknade filmer av en typ som han sett sedan han var bebis.

Ingen är bättre än jag på att klaga över min barndoms arma utbud av underhållning, men här ser jag ett förlåtande element. Vi hade såklart en, enda TV när jag var liten och det som rullade på den nådde alla i familjen. Tittade mina föräldrar på en Dokument utifrån-dokumentär om Pakistans jordbruk, ja då såg jag den också. En minut i alla fall, tills jag bestämde mig för att jag inte var intresserad av Pakistans jordbruk och kunde återgå till rymd-legot. Men då och då hände det. Jag sögs in i något vuxet program som jag inte riktigt begrep och blev intresserad av något nytt jag tidigare inte visste fanns. 

Mina barn har inte fått minsta chans att bli intresserade av något nytt på TV. Det stora utbudet har lett till att de tar del av minsta möjliga utbud. Men nu väntas det nya tider. Eller snarare urgamla. Till barnens förmodat stora sorg ska det börja rulla karaktärsdanande program hemma. Kärva, bistra, ibland till och med svartvita, program för hela familjen.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-11-24 16:31

Det enda jag vet om bilar är att laddhybrider är fånigt.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-11-18 14:06  |  Lästid: < 1 minut

Att byta bil är ett konsumtionsmässigt helvete. Jag har försökt i flera år, men det går inte. Marknaden verkar vara perfekt avvägd. Det finns inte några kap att göra över huvud taget. Du får EXAKT vad du betalar för och det gör mig galen. Fler saker som gör mig galen:

1. Så fort en ny bil jag väntat på kommer ut på marknaden så kan man läsa om en mycket bättre bil som kommer nästa år.

2. Alla facelifts. Så fort en bil fått ett facelift kan jag knappt titta på den gamla modellen längre. Detta förgör hela begagnatmarknaden för mig. En två år gammal bil på Blocket kommer se fin ut i typ ett år, innan den nya kommer med sina tuffa lampor och kanske en blank list någonstans och då kommer min bil direkt bli en vårta i ansiktet på hela familjens varumärke.

Vissa dagar när jag googlar på bilar eller läser bilsajter är jag sugen på en begagnad dieselbil som kan tankas med HVO och andra dagar är jag sugen på en Tesla. Sen inser jag att jag bara kör 700 mil om året och minns hur min pappa räknade ut att det skulle kosta flera hundra kronor per mil att ha en Tesla, vilket min kompis Samuel retsamt liknade vid att jag skulle behålla Citroenen och bara kasta ut 20-lappar genom fönstret medan jag körde.

Det enda jag egentligen kommit fram till är att laddhybrider är det nya HD-ready. Ett töntigt mellansteg. Som att bevittna det sämsta ledet i en evolutionär process; en fisk som kravlat upp på land och ska bli ett rådjur på sikt, men just nu bara är en äcklig slemhög med gälar, dåliga lungor och små stumpar till ben. Så en sån ska jag nog inte köpa. 

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-11-18 14:06

Den knappt märkbara reklamplågan.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-11-12 14:48  |  Lästid: 2 minuter

Allt jag ser i reklamfilmsväg nuförtiden är enstaka reklamfilmer på Youtube, samt allt jag söker upp självmant för att det är bra. Bio är enda platsen jag fortfarande nås av ett komplett, oönskat reklamblock. Och fasen vad det svider nu när man inte van längre.

Allting som sker på en skärm har utvecklats de senaste tio åren. Filmerna, serierna, spelen och memesen blir smartare och spetsigare för varje dag. Bas-reklamen som fiser runt i reklamblocket är lika utslätad och dum som alltid. Ingen som tittar på den får missförstå, ingen får ogilla. Hellre att ingen ens märker den. Glappet mellan reklamblocket och övrig populärkultur har blivit så stort att det är svårt att begripa att de vänder sig till samma art.

Det är läge att börja inspireras av familjen Kardashian och deras minst sagt tydliga vilja att sticka ut. Kardashians är mer framgångsrika än nästan alla varumärken. Pengarna sköljer in. Samtidigt får de naturligtvis mer skit också. De vadar obekymrat genom ondskefulla tweets hela dagarna, skrivna av arméer av människor som verkligen avskyr dem. Jag är själv inte särskilt imponerad av Kardashians livsverk, men om jag fått träffa dem i femton sekunder på en fest hade jag pratat så mycket om det sen att min tunga torkat ut och fallit av. 

Lejonparten av svenska företag har låg respekt för Kardashians visdom. Där uppstår fullständig panik av 10 griniga tweets. Kampanjer dras tillbaka och slängs. Folk tas i örat till höger och vänster. Snart är något utslätat på plats igen, som lugnt kan ignoreras i reklamblocket. Puh! Det var nära ögat. Sen händer något då och då. En succé bryter igenom! En Epic Split eller Klarna. Inom en vecka förekommer succé-kampanjen i fyratusen alldeles för invecklade keynote-presentationer. Hurra! Nu ska vi också göra succé! Tyvärr är det få som ens försöker göra en egen succé med allt vad det innebär i form av osäkerhet och risktagande. De flesta nöjer sig med att plocka ihop små bitar från de gamla succékampanjerna och sy ihop sitt eget diskreta Frankenstein-monster. Samtliga avarter lanseras sedan, redo att ignoreras, i samma reklamblock och så puttrar vi vidare ett deppigt varv till.

Men jag tror det blir bättre nu. Det måste bli bättre. Säckar med pengar vaskas.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-11-12 15:58

Amazons ”PR-kupp”

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-10-29 16:44  |  Lästid: < 1 minut

Att flera som jobbar i reklam- och PR-branschen, på allvar, verkar tro att Amazons översättningshaveri är en medveten kampanj, är överraskande. Den presentationen, som övertygade ett lika stort som svintrist företag om den här idén, skulle jag gärna vilja se. Ett möte så unikt bra att barder skulle sjunga sånger om det i hundra år.

REKLAM/PR-KONSULT: Så vi tänkte att lanseringskampajen skulle bestå av idiotiska översättningar på hela sajten.

CHEF PÅ AMAZON: Jaha. Gulliga, trevliga ord då eller?

REKLAM/PR-KONSULT: Nej inte alls. Kuk och fitta, hela den grejen. Massor med snack om våldtäkt.

CHEF PÅ AMAZON: Ja varför inte. Låter kul! Är det möjligen någon annan grå Amazon-chef här i mötet som vill höja ett varningens finger angående könsords- och våldtäktsidén innan vi drar igång produktionen?

*Tjugo träiga Linkedin-personligheter på Zoom sitter unisont tysta och bara gör tummen upp.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-10-29 16:44

Mansbarnets gosegos-finka

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-10-21 22:19  |  Lästid: 2 minuter

Ett jobb jag alltid drömt om är att få designa ett fängelse. Fängelsets mål skulle vara att ha högre grad av framgångsrik rehabilitering än alla andra fängelser.. Om det finns en 100-wattare i fängelsevärlden så siktar jag på att vinna den med följande enkla upplägg:

Tillsammans med specialister inom sina respektive områden skulle mitt fängelse gå mot maximalt Pinterest-mys. Mansbarnets gosegos-finka skulle det heta och ha en stor japansk trädgård. Där skulle finnas djur att pyssla om. Yoga, pool, terapi, utbildning. Absolut en glassmaskin. Allt som visar sig ha en lugnande effekt på det mänskliga psyket. Kritiken mot mitt fängelse skulle inte vara nådig: ”Vad fan! De har det ju bättre än jag!” Ja kanske. Men de är inte fria. Straffet är att inte vara fri. Jag tror det räcker.

Lärde vi oss inte det i våras, av att vara hemma så mycket? Vi fick göra precis vad vi ville hemma. Träffa kompisar, laga mat, dricka vin, ha sex och göra glass med turkisk peppar i glassmaskin. Faktiskt till och med gå ut precis hur mycket som helst. Vi hatade det ändå. Det är inte många som kommer vilja sitta inspärrade i Mansbarnets gosegosfinka, hur fina prydnadskuddar vi än kastar in. En mur är en mur och jag tror inte det gagnar någon i hela samhället att det utöver frihetsberövandet måste vara en hemsk miljö i fängelset. Människor mår inte bra i hemska miljöer. Människor som inte mår bra får det svårare att utvecklas. Det MÅSTE väl ändå vara vetenskapligt bekräftat?

Den andra omedelbara kritiken mot Mansbarnets gosegos-finka är att det hade blivit svindyrt. Jämfört med vad? Andra fängelser, absolut. Men om Mansbarnets gosegos-finka resulterar i färre återfallsförbrytare och får sin fängelse-100-wattare enligt plan bör samhälls-besparingen snabbt överstiga kostnaden för fängelset. Så jäkla dyrt är det ju inte bygga ett mysigt hus, jämfört med en massa poliser, advokater och traumatiserade brottsoffer. Kan vi prova i alla fall? Bygga ett på en  fin sjötomt, blanda ihop ett slumpmässigt urval olika brottslingar och se vad som händer med dem efteråt. Välkommen till Mansbarnets gosegos-finka – Här daltar vi med brottslingarna!

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-10-22 10:28

Fel tonläge i bioreklamen.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-10-08 20:28  |  Lästid: < 1 minut

Som reklamare är jag såklart väldigt förtjust i bioreklam. Det är stort, det är göttigt och publiken är för en gångs skull med. De tittar aktivt, med sina ögon, på det man gjort och det hör inte precis till vardagen i mitt yrke. 

Men även bioreklam är reklam. Om vi i publiken hade fått välja hade vi helst sluppit den och gått direkt på filmen. Därför finner jag det märkligt att voiceovern som gastar ”Nu blir det bioreklam!”, i vinjetten, har kvar samma käcka tonläge som för 30 år sedan. Som att den inte fattat att ingen inte gillar det längre. Det är alltså för stor emotionell diff mot hur vi i publiken känner inför bioreklamen. Visst, vi gillar kanske bioreklam mer än annan reklam, men vi hatar den fortfarande. En friterad brysselkål är ändå en brysselkål.

Kanske räcker det med att bli av med utropstecknet. ”Nu blir det bioreklam.” Sakligt bara. Nu blir det bioreklam och du får acceptera det. Som en doktor som säger att man fått gonorré. En annan variant är att förändra hur rösten går uppåt mot slutet. I den befintliga ”Nu blir det bioreklam!”, sägs just ”bioreklam” med ett optimistiskt tryck som inte förtjänats.

Prova istället att lägga trycket på ”Nu” och sedan gå neråt i tonen, så att ”bioreklam” sägs mer som en uppgiven suck. ”NU…blir det bioreklaaam…” Ärligt och i synk med våra känslor.

Om inte något av detta flyger är det kanske dags att testa ett gammalt hederligt rytande. ”NU BLIR DET BIOREKLAM!!”. Helt kompromisslöst. Reklamen drar in pengar och är här för att stanna så sitt ner och håll käften! Ni får nog känna er fram Här SF. (Eller har någon börjat säga Filmstaden?) Varsågoda.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-10-08 20:29

Den stora Trump-strutsningen.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-10-05 20:50  |  Lästid: < 1 minut

Om nu Trump blir bortvald nästa månad, så vill jag aldrig någonsin igen höra talas om gubben. Det får vara slut nu. Jag vill inte läsa minsta lilla plutt-artikel om vad för knäppt han gjorde efter presidentskapet, ingen mer bok om hur elak och korkad han är. Ingen ny jävla reality-serie får komma 2021, inga skämt om hans hår, inga memes. Inget. INGET! Total, global strutsning är enda vägen framåt om vi som art ska lyckas rädda en skärva av vårt förstånd. 

Den globala strutsningen måste tyvärr också innefatta Melania. Jag är egentligen också nyfiken på hur de hade det tillsammans såklart, men vi får offra det om det här ska funka. Nu ska vi bygga ett gemensamt meditationsrum i form av ett Trump-vakuum och då duger det inte med slarv och kompromisser. De enda som får dispens är Wikipedia och historielärare som undervisar från gymnasienivå och uppåt. Strutsningen inleds när Trumpis slutat som president och gäller i 10 år framåt. Därefter ny prövning.

Trump-ungarna och övriga släkten får nämnas i yttersta nödfall. Att någon av dem sagt eller gjort något irriterande är inte nödfall.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Priset för en centimeter penis.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-09-29 21:02  |  Lästid: 2 minuter

Priset för en centimeter penis.

Som en intellektuellt högtstående varelse funderar jag mycket på väsentliga ting. Nu har jag tänkt på Jeff Bezos. Säg att han skulle höra av sig i höst och vilja köpa en centimeter av min penis. I fantasin ingår det att centimetern helt operationsfritt teleporteras till Jeffs penis, så att den blir längre, medan min blir kortare. Vad skulle jag vara beredd att sälja en centimeter för? Jag kom fram till 50 miljoner. Kanske hade kunnat gå ner till 40, inte ett öre mindre.

Så frågade jag R vad hon trodde jag skulle vara beredd att sälja för. Hennes gissning: 50.000! När jag sa mitt pris skrattade hon åt det och tyckte det var det mest idiotiska hon någonsin hört. Hennes rekommendation var att om Jeff Bezos hör av sig och erbjuder 50.000 så ska jag slå till, för hon har tydligen större glädje av 50.000, än den berörda centimetern, hemma.

Det här påminner om en annan diskussion. Jag och en kompis (man) diskuterade hur många vi trodde hade tänkt på oss medan de onanerade, totalt under hela våra liv. Jag minns inte var vi landade, men i trakterna av kanske 30-40 personer. Ingen aning om det är högt eller lågt såklart. Sedan testade vi på en annan kompis (också man) och den jäveln gissade utan att blinka att 1500 personer tänkt på honom! Hans tes var att det flera gånger i veckan var någon som såg honom på stan och tog en mental bild för senare bruk. Ja vem fan vet. Så då frågade vi en kompis till. En kvinna. Hennes, enligt mig, helt bisarra gissning var att noll personer tänkt på henne! 

Jag har ingen riktigt slutsats här känner jag. Det är kanske det som skiljer mig från till exempel Jung och andra större tänkare. Men det verkar som att saker som har med sex att göra påverkar sannolikhetstänk och förmågan att värdera.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

World War Z utanför miljöbilen.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-09-21 17:06  |  Lästid: 2 minuter

Hösten har inletts tämligen brutalt. I våras, när det ändå inte hände ett smack, var barnen kärnfriska. Nu när det kapitalistiska maskineriet dragit igång igen med full kraft, har vi vabbat non stop i tre veckor. Först vattkoppor, sedan obskyr snuva och nu vattkoppor igen. Som en liten krona på röveriet blev det också dags att besöka miljöbilen. För er som inte vet så är det en lastbil som dyker upp i kvarteret ibland och dit kan man gå med sitt miljöfarliga avfall. Mycket bra. Egentligen.

Men den här gången stod de säkert hundra miljövänliga söderbor och väntade i en lös klunga. Mestadels pensionärer. Många av pensionärerna verkade tro att de stod i någon form av kö. Jag såg minst tre konkurrerande köer, på helt olika platser, med sina startpunkter upp till 20 meter från miljöbilens strax gapande stjärt.

Så blev det då dags. Miljöbilen var redo för avfall. Cirka femton pensionärer stormade direkt. Även jag deltog i första vågen. Håll avstånd! skanderade pensionärerna vilt omkring sig, likt en besvärjelse som skulle skrämma bort varandra. Det fungerade inte. Fler och fler pensionärer slog sig fram. Håll avstånd! Det är viktigt att hålla avstånd! Jag kastade min skit så fort händerna förmådde, i för ändamålen avsedda kärl. Målarfärg där, nagellack där. Detta var knepigt, inte bara för att pensionärerna flåsade sina hälsobudskap rakt in i örat, utan för att min vänstra hand samtidigt var ockuperad av den nyinköpta svamplasagne familjen skulle äta till middag. En tant muttrade bakom mig; ”Där kommer han med sin matlåda” som att det var nåt fel med det. En gubbe prejade sig in från aktern. Håll avstånd! fräste han lika förutsägbart som falskt. Jag hade inte mitt livs dag och fräste tillbaka. ”Jag var ju redan igång här, så håll avstånd själv!” Han väste och retirerade. Hela upplelesen var djupt irriterande. Vidare såg jag att flera av de skanderande pensionärerna hade med helt irrelevant skräp. Plastbitar och annat trams som rimligen kunde ha lösts utan miljöbilens inblandning.

Klar! Jag tog min svamplasagne och la benen på ryggen. Regnet föll. Horden kämpade vidare med tungorna fladdrande i varandras näsor. Håll avstånd! Håll avstånd! Nästa gång kommer jag överväga att istället äta upp mitt miljöfarliga avfall.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Maktens gubbar tar plötsligt utvecklingssprång.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-09-15 20:11  |  Lästid: < 1 minut

I alla de miljoner artiklar som handlat om de digitala mötenas definitiva genombrott under pandemin, tycker jag corona fått lite för mycket kredd. Viruset bröt faktiskt bara ner det sista hindret. Förvisso det största hindret. Självaste slutbossen. Maktgubben.

Innan corona funkade det så här på reklambyrå (och säkert en massa andra företag): En hord hypotetiska reklamare jobbade som små as på en presentation. Kunden kanske föreslog att presentationen skulle ske digitalt, av helt rimliga skäl tyckte alla. Reklambyrån vägrade ändå och flög istället iväg hela arbetsgruppen till kundens kontor. Varför? För att arbetsgruppen älskade att äta trekantsmackor på Schiphol? För de inte hade datorer med kamera? Nej, men för att de kunde ge sig FAAAAN på att det alltid fanns en gubbe hos kunden (tant ibland, visst, visst) som inte fick datorn att funka och med sin inkompetens förintade hela det digitala mötet för alla. 

Gubben satt utan bild och muttrade. Han hade dåligt ljud och 90-talsuppkoppling. Gubben kunde inte heller se presentationen på skärmen, för det programmet var visst inte uppdaterat. Så han fick klicka sig igenom alltihop senare i veckan, ensam, på en minut, när IT hjälpt honom att hitta pdfen. Naturligtvis var det alltid precis denna gubbe som hade all makt. Annars hade han aldrig vågat bete sig så här, utan hade sett till en timme innan mötet att allt funkade. Så gubben som hela presentationen existerade för, tyckte presentationen var dålig och kampanjen teleporterades raka vägen till skräphögen. Allt jobb i onödan.

Nu kommer gubben inte undan längre. Gubben har tvingats lära sig hur digitala möten funkar för att överhuvudtaget funger som chef och det är därför ingen behöver flyga till Schiphol nästa gång. Tack corona.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-09-15 20:11