Mansbarnet

Mansbarnet

Mansbarnet

Johan Holmströms blogg om samtidens trivialiteter.

World War Z utanför miljöbilen.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-09-21 17:06  |  Lästid: 2 minuter

Hösten har inletts tämligen brutalt. I våras, när det ändå inte hände ett smack, var barnen kärnfriska. Nu när det kapitalistiska maskineriet dragit igång igen med full kraft, har vi vabbat non stop i tre veckor. Först vattkoppor, sedan obskyr snuva och nu vattkoppor igen. Som en liten krona på röveriet blev det också dags att besöka miljöbilen. För er som inte vet så är det en lastbil som dyker upp i kvarteret ibland och dit kan man gå med sitt miljöfarliga avfall. Mycket bra. Egentligen.

Men den här gången stod de säkert hundra miljövänliga söderbor och väntade i en lös klunga. Mestadels pensionärer. Många av pensionärerna verkade tro att de stod i någon form av kö. Jag såg minst tre konkurrerande köer, på helt olika platser, med sina startpunkter upp till 20 meter från miljöbilens strax gapande stjärt.

Så blev det då dags. Miljöbilen var redo för avfall. Cirka femton pensionärer stormade direkt. Även jag deltog i första vågen. Håll avstånd! skanderade pensionärerna vilt omkring sig, likt en besvärjelse som skulle skrämma bort varandra. Det fungerade inte. Fler och fler pensionärer slog sig fram. Håll avstånd! Det är viktigt att hålla avstånd! Jag kastade min skit så fort händerna förmådde, i för ändamålen avsedda kärl. Målarfärg där, nagellack där. Detta var knepigt, inte bara för att pensionärerna flåsade sina hälsobudskap rakt in i örat, utan för att min vänstra hand samtidigt var ockuperad av den nyinköpta svamplasagne familjen skulle äta till middag. En tant muttrade bakom mig; ”Där kommer han med sin matlåda” som att det var nåt fel med det. En gubbe prejade sig in från aktern. Håll avstånd! fräste han lika förutsägbart som falskt. Jag hade inte mitt livs dag och fräste tillbaka. ”Jag var ju redan igång här, så håll avstånd själv!” Han väste och retirerade. Hela upplelesen var djupt irriterande. Vidare såg jag att flera av de skanderande pensionärerna hade med helt irrelevant skräp. Plastbitar och annat trams som rimligen kunde ha lösts utan miljöbilens inblandning.

Klar! Jag tog min svamplasagne och la benen på ryggen. Regnet föll. Horden kämpade vidare med tungorna fladdrande i varandras näsor. Håll avstånd! Håll avstånd! Nästa gång kommer jag överväga att istället äta upp mitt miljöfarliga avfall.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Maktens gubbar tar plötsligt utvecklingssprång.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-09-15 20:11  |  Lästid: < 1 minut

I alla de miljoner artiklar som handlat om de digitala mötenas definitiva genombrott under pandemin, tycker jag corona fått lite för mycket kredd. Viruset bröt faktiskt bara ner det sista hindret. Förvisso det största hindret. Självaste slutbossen. Maktgubben.

Innan corona funkade det så här på reklambyrå (och säkert en massa andra företag): En hord hypotetiska reklamare jobbade som små as på en presentation. Kunden kanske föreslog att presentationen skulle ske digitalt, av helt rimliga skäl tyckte alla. Reklambyrån vägrade ändå och flög istället iväg hela arbetsgruppen till kundens kontor. Varför? För att arbetsgruppen älskade att äta trekantsmackor på Schiphol? För de inte hade datorer med kamera? Nej, men för att de kunde ge sig FAAAAN på att det alltid fanns en gubbe hos kunden (tant ibland, visst, visst) som inte fick datorn att funka och med sin inkompetens förintade hela det digitala mötet för alla. 

Gubben satt utan bild och muttrade. Han hade dåligt ljud och 90-talsuppkoppling. Gubben kunde inte heller se presentationen på skärmen, för det programmet var visst inte uppdaterat. Så han fick klicka sig igenom alltihop senare i veckan, ensam, på en minut, när IT hjälpt honom att hitta pdfen. Naturligtvis var det alltid precis denna gubbe som hade all makt. Annars hade han aldrig vågat bete sig så här, utan hade sett till en timme innan mötet att allt funkade. Så gubben som hela presentationen existerade för, tyckte presentationen var dålig och kampanjen teleporterades raka vägen till skräphögen. Allt jobb i onödan.

Nu kommer gubben inte undan längre. Gubben har tvingats lära sig hur digitala möten funkar för att överhuvudtaget funger som chef och det är därför ingen behöver flyga till Schiphol nästa gång. Tack corona.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-09-15 20:11

Kraftigt försenat Palme-pepp.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-09-08 20:22  |  Lästid: < 1 minut

De senaste åren blev horder av män i min närhet intresserade av Palme-mordet. De gick med i Facebook-grupper, köpte böcker och efter två öl blev det Palme-tugg i timmar. Jag var inte intresserad alls. Lyssnade knappt, drog ironiska vitsar och fibblade med Instagram istället.

Så blev det då dags för presskonferensen. Det ville jag ändå se. Kunde ju vara lite kul att få veta vem det var. Lite som OS. Inte superintressant, men det kan få stå på och surra i bakgrunden. Som ni vet var presskonferensen väldigt öppen. Så öppen att den i princip inte kan räknas. Då väcktes tyvärr något. Plötsligt kändes det OERHÖRT angeläget att få veta vem mördaren är. Nu hade jag genomlidit hela den här långa, trista deckarserien, men blivit blåst på sista avsnittet.

Så nu har jag börjat läsa på om Palme-mordet. Alla andra är trötta på det. Ingen vill prata. Det är som att jag börjat kolla på Game of Thrones och vill diskutera att Sean Bean blev halshuggen. Två öl dricks, ingen nämner Palme. Jag nämner Palme. Ingen plockar upp Palme. Vad tror ni då, var det Skandiamannen? Hur var det med löpstilen? Sydafrika? Folk börjar fibbla med instagram. Mitt closure uteblir.

Jag kan omöjligen vara ensam i detta. Då det aldrig kommer dyka upp något vapen eller andra tyngre bevis så tvingas vi tänka utanför de juridiska ramarna. Är det ok med alla om vi låser in Jan Guillou och Leif GW på Operabaren med en låda bourgogne? De får inte komma ut förrän de tillsammans bestämt sig för om det var Skandiamannen eller någon annan. Deras domslut gäller och mördaren de bestämmer sig för döms, postumt eller ej, till livstids fängelse. Jan och GW får aldrig mer svara på frågor om saken. Closure.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-09-08 20:22

Soffdesignen har redan peakat.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-09-01 23:33  |  Lästid: < 1 minut

Jag är väldigt lättledd när det kommer till trender. Blir det ute med smala jeans, ja då slutar jag med smala jeans per omgående utan att känna efter. Det är kanske inte mitt mest beundransvärda drag, men jag har förlikat mig med det.

Men nu är gränsen troligen nådd. Röster börjar höjas här hemma för att vi ska köpa ny soffa. Jaha. Okej. Så jag börjar bläddra i inredningstidningar för att se vad samtiden beordrar mig att köpa för soffa. Och det är åt helvete. Är det ingen som accepterar divan-del på soffan längre? De förekommer överhuvudtaget inte i det redaktionella, utan enkom i annonserna. Detta antyder något mycket tråkigt; nämligen att redaktionen föraktar divansoffor, men de säljer som smör till pöbeln. Precis sånt som min bräckliga självbild inte brukar kunna hantera.

Tyvärr är divansoffan överlägsen. Rent livsförändrande. Du kan sitta i den, till exempel när du spelar TV-spel, med benen skönt rakt ut. Men du kan också ligga i soffan som vanligt när du tittar på TV och då använda divanen som ett mjukt bord för alla dina TV-tillbehör. Fjärrkontroller, telefon, ipad, snus och tallrik med macka, allt inom räckhåll, utan att störa ligg-upplevelsen eller att något hamnar mellan kuddarna. Ett bord bredvid soffan kan inte ersätta divanen, då bordet alltid hamnar aningens för långt bort, så du måste sträcka dig, kanske till och med resa dig upp till halvsittande position, för att nå dina föremål. Så ska ingen människa behöva leva.

Soffdesignen peakade runt år 2000, när House sålde divansoffor stora som lägenheter. Detta är fakta. Nu återstår bara att se om jag har ryggrad nog att stå för detta hela vägen in i mål.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-09-01 23:33

Angående Teslas svulstiga börsvärde.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-08-25 22:17  |  Lästid: 2 minuter

Under semestern läste jag nån ny liten artikel om när den första iPhone kom. En jeppe som jag tror jobbade på Nokia fick uttala sig. Han sa som brukligt typ ”Ingen kunde ana att iPhone skulle bli så populär”. Som att det var en osannolik Rocky Balboa-historia. Den myten bör dö. Sanningen är att ALLA förstod att iPhone skulle vinna utom deras konkurrenter. Direkt när jag höll i den första gången och såg att det var riktigt internet, på en stor göttig skärm, istället för nåt påhittat WAP-skit i Nokias tvåkronorsskärm, så förstod jag. Alla, som inte hade som jobb att förstå, förstod. Rocky Balboa var topptränad. Apollo Creed hade druckit tolv Falcon Export idag igen och huggit av sig armarna.

Nu känns det liknande med Tesla. Ögonbryn höjs över deras börsvärde. Nu tillhör jag inte världens två, tre främsta ekonomer, men så konstigt är det väl inte att aktien är dyr? Så fort man sätter sig i en Tesla så blir det uppenbart att det är något annat än helt nya Audi Trabant för sju basbelopp och alla andra exakt likadana bilar. Man behöver inte ens gilla Tesla för att förstå att ett företag som radikalt förändrar en marknad och snabbt får en växande skara fanatiska kunder verkar ha något på gång framåt. Är det inte mer chockerande att de gamla bilmärkena fortfarande går så pass bra som de gör på börsen? ”Ååååh nu kommer det en ny fossilbil för 500.000 som ser exakt likadan ut som alla andra, fast mugghållaren är större och finns i blått. Det företaget vill jag investera i för framtiden”. Alla påstår sig förvisso ha någon sorts Tesla-dödare på gång, vilket år som helst tydligen, men Teslan de tänker döda börjar redan bli gammal och jag förmodar att inte alla på Tesla tagit ledigt från att hitta på nya saker. Inte ens VW med alla sina miljarders miljarder verkar ha lyckats något vidare. ID3 blev inte så billig, laddnätverket är kass och mjukvaran måste patchas ”inom sex månader”, som att hela bilen är ett paniksläppt Playstation-spel.

Det enda en Tesla-hatare hatar mer än Tesla är nog jämförelsen med iPhone. Men när jag hör texten läggas ut om hur dålig räckvidd bilen har på vintern eller att det finns en trasig laddstolpe i Medelpad, känns det som att jag tidsrest in i Nokias styrelserum och får lyssna till snacket om hur viktigt det ändå är med fysiska knappar och ett nerbantat hittepå-internet som inte drar för mycket ström. 

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Lögnen om landet.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-08-19 18:56  |  Lästid: 2 minuter

Det här var sommaren som typ alla jag känner blev sugna på att lämna stan och flytta till landet. Helt begripligt. Varför sitta med sina zoom-möten i en liten dyr lägenhet? Hela idén med att bo i stan är att det ska vara roligt. Roliga jobb, roliga människor, roliga fester. Inget av detta levererades i våras. Så jag drömde loss också. Hela semestern hemnetade jag mig mellan blandade skånska palats, alla i samma prisklass som Urban Delis lyxmango.

Hela min dröm kring landet kretsar kring en enda scen som kanske är en minut lång. Jag gör mitt kaffe, går ut i den prunkande trädgården som någon annan gjort prunkande åt mig. Där tar jag en njutig suck, gosar lite med en igelkott eller nåt och sen sätter jag mig vid skrivbordet. Med blicken vilande över vidderna skriver jag där någon typ av mästerverk.

Så jävla dumt. Landet under några veckor på sommaren är photoshoppat. På vintern blir det full blown Sovjet av hela landskapet. Alla de vackra fälten är bruna. Och det finns många fält på landet, så det blir mycket brunt att skåda. En nyans, samtliga riktningar. Det finns inga hovmästare någonstans, så restaurangerna som serverar landsbygdens ofta bristfälliga mat brukar bygga på att folk paxar bord. Fullständigt kaos. Ingen kan äta. På alla bord har någon lagt en keps eller tant. Folk är otrevliga också. Att stockholmare skulle vara otrevligare än lantisar är rent påhitt. Visst, lantisarna hälsar på en på grusvägen, men det är inte att vara trevlig, det är social kontroll. Trevlig är att lyckas hålla vreden instängd även när det är lite trångt och jobbigt. Prova att trängas i en bar på landet. Det är som att dela matskål med komodo-varaner.

Nu släpper vi det här tycker jag och bor kvar i stan allihop. Visst, det är billigt på landet, men kapitalismen ljuger inte. Det är billigt av en anledning.  

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Den som finge sitta i ett hemskt möte.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-06-16 21:44  |  Lästid: < 1 minut

För hundra corona-dagar och hundra corona-nätter sen var jag en sån som tyckte möten kunde vara tråkiga. En naiv dåre. Otacksam. Bortskämd. Nu längtar jag. Tänk att få sitta där och gona sig i ett riktigt mötesrum. Bananer, kaffe, kolsyrat vatten. Nötter, åh nötter. Min lekamen täckt av de vackraste tyger garderoben kunnat frambringa. Kanske inte strukna, men minst tillplattade med handen, för att göra ett gott intryck. 

Tänk att få ha ett möte med en direktör från ett oklart Beneluxland som inte varit med i processen, men nu, plötsligt, flugit in. Tänk att få se honom kasta sig över mina sedan länge godkända idéer och förklara precis på vilket sätt de är fel för just hans unika marknad och befolkningens egna unika humor. Åh, att sitta där med blossande kinder och tyst mottaga skäll på bruten business-engelska.

Eller tänk, TÄNK, att få vara med om en brutal workshop igen. Att få kliva i ett rum med fickorna fulla av skådebröds-idéer som jag sedan bollar upp på ett fejkat halvspontant sätt för att se dem slitas i stycken av konsulter och avdelningschefer.

En oklar filur jag aldrig träffat i hela mitt liv är där och skjuter i förbifarten ner en idé som bara är en rad på en whiteboard. ”Det här känns lite negativt tycker jag. Jag får fel bilder i huvudet” kanske filuren säger och med denna geniala fras dödas idén, om det så var grunden till Gudfadern som stod där på whiteboarden.

Tänk att en dag får jag sitta där igen. Så ljuvt det ska bli.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-06-16 21:44

Regelverk för att få vara Lilla Paris eller Lilla London.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-06-04 16:14  |  Lästid: < 1 minut

En bugg med min före detta hemstad Kristianstad är att stan tycker om att hänvisa till sig själv som Lilla Paris. Eller snarare att folk i stan ibland säger ”Kristianstad brukar ju kallas Lilla Paris” men det är det naturligtvis ingen som gör egentligen. Det enda städerna har gemensamt är att Kristianstad i ett gammal skov av hybris döpte två gator till boulevarder. Men hur dumt detta än må vara så är det ingenting jämfört med när någon drar till med Lilla London om Göteborg. Jag har varit i både Göteborg och London flera gånger och kan inte komma på någonting städerna har gemensamt förutom att det bor människor där.

Förslag för framtiden: För att en stad fortsättningsvis ska få kalla sig för lilla någonting måste det vara ett alternativ till den stora varianten. Skulle någon i Paris kunna tänka ”Jag älskar verkligen Stora Paris men är så trött på trafiken. Dags att flytta till Lilla Paris, dvs Kristianstad.” Nej, ingen skulle tänka så. För att sätta fokus på hur dumt det här är tycker jag vi hädanefter hänvisar till både Kristianstad och Göteborg som Lilla Peru.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-06-05 11:59

Peak lättja.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-05-27 23:46  |  Lästid: < 1 minut

Häromdagen spelade jag TV-spel. Vi var ett lag om tre. En lagkamrat hittade ett föremål en bit bak som jag behövde. Men jag orkade inte kuta tillbaka och hämta det. Och med det menar jag alltså att jag inte orkade röra min tumme en centimeter bakåt så att min gubbe skulle springa 300 spelmeter och hämta föremålet. Det var tydligen för jobbigt. Jag var inte redo att springa så långt, inte ens när en digital hittepå-gubbe skulle göra hela jobbet. Så jag rörde inte tummen. Den fick vila. Gubben fick stå. 

Skakad av denna insikt köpte jag sedan en våg som mäter fettprocent på mig själv i verkligheten och det var mycket riktigt lite högre siffror än jag hoppats på. 

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-05-28 09:29

När vi tinar upp Walt Disneys huvud.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-05-25 19:43  |  Lästid: 2 minuter

Tydligen var Walt Disney tidig med att frysa in sitt avhuggna huvud efter döden, med avsikten att det skall tinas upp och sys fast på en ny kropp när tekniken för detta uppfunnits. Undrar om han tänkte igenom det där ordentligt. Säg att tekniken fanns idag och att Walt i detta nu var på väg från sjukhuset i sin nya fina replikant-kropp.

Känner jag Walt rätt så åker han direkt till jobbet. Väl där blir det en stunds klang och jubel och kanske en tårta, men snabbt mest bekymmer. I första mötet säger Walt att självklart ska han bli chef igen. Ingen chef vill det. De försöker förklara hur affärsmodellen ser ut nuförtiden, med Marvel och Star Wars och Disney Plus. Walt kanske inte begriper allt men han är inte dum i huvudet. Han känner att stämningen sjunkit bland högdjuren i takt med att tårtan konsumerats och han försöker pigga upp med ett av sina mest klassiska judeskämt. Det landar som en äggfis i rummet. Vad fan är ni för surpottor, vrålar Walt. Han daskar till närmaste kvinna på rumpan och ber henne hämta en groggbricka per omgående. Nu kallas HR in.

Efter en värdegrunds-kölhalning av guds nåde har Walt huvudvärk. Under den senaste timmen har han pratat mer om folks känslor än under hela sitt förra liv sammanlagt. Och hans dag blir inte bättre. Ingen av hans kollegor bjuder på cigg, men de springer maraton och har cyklar för 200.000. Kaffet är konstigt. Det serveras grönkåls-smoothie till lunch. Bögar och socialister lurar bakom varje hörn.

Walt stapplar snorgråtande hemåt. Hans ättlingar bor i huset som en gång var hans. Ättlingarna känner inte Walt och vill inte ha gubbjäveln där. Walt försöker förklara att utan honom och Musse Pigg hade det inte funnits något hus och en massa pengar. Ättlingen får dåligt samvete och bjuder Walt på två nätter på Holiday Inn. Det är där i duschen, redan samma kväll, som Walt pillar upp stygnen igen och sliter av sig huvudet. Den här gången utan att frysa in det.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-05-25 19:44