Mansbarnet

Mansbarnet

Mansbarnet

Johan Holmströms blogg om samtidens trivialiteter.

Mansbarnets gosegos-finka

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-10-21 22:19  |  Lästid: 2 minuter

Ett jobb jag alltid drömt om är att få designa ett fängelse. Fängelsets mål skulle vara att ha högre grad av framgångsrik rehabilitering än alla andra fängelser.. Om det finns en 100-wattare i fängelsevärlden så siktar jag på att vinna den med följande enkla upplägg:

Tillsammans med specialister inom sina respektive områden skulle mitt fängelse gå mot maximalt Pinterest-mys. Mansbarnets gosegos-finka skulle det heta och ha en stor japansk trädgård. Där skulle finnas djur att pyssla om. Yoga, pool, terapi, utbildning. Absolut en glassmaskin. Allt som visar sig ha en lugnande effekt på det mänskliga psyket. Kritiken mot mitt fängelse skulle inte vara nådig: ”Vad fan! De har det ju bättre än jag!” Ja kanske. Men de är inte fria. Straffet är att inte vara fri. Jag tror det räcker.

Lärde vi oss inte det i våras, av att vara hemma så mycket? Vi fick göra precis vad vi ville hemma. Träffa kompisar, laga mat, dricka vin, ha sex och göra glass med turkisk peppar i glassmaskin. Faktiskt till och med gå ut precis hur mycket som helst. Vi hatade det ändå. Det är inte många som kommer vilja sitta inspärrade i Mansbarnets gosegosfinka, hur fina prydnadskuddar vi än kastar in. En mur är en mur och jag tror inte det gagnar någon i hela samhället att det utöver frihetsberövandet måste vara en hemsk miljö i fängelset. Människor mår inte bra i hemska miljöer. Människor som inte mår bra får det svårare att utvecklas. Det MÅSTE väl ändå vara vetenskapligt bekräftat?

Den andra omedelbara kritiken mot Mansbarnets gosegos-finka är att det hade blivit svindyrt. Jämfört med vad? Andra fängelser, absolut. Men om Mansbarnets gosegos-finka resulterar i färre återfallsförbrytare och får sin fängelse-100-wattare enligt plan bör samhälls-besparingen snabbt överstiga kostnaden för fängelset. Så jäkla dyrt är det ju inte bygga ett mysigt hus, jämfört med en massa poliser, advokater och traumatiserade brottsoffer. Kan vi prova i alla fall? Bygga ett på en  fin sjötomt, blanda ihop ett slumpmässigt urval olika brottslingar och se vad som händer med dem efteråt. Välkommen till Mansbarnets gosegos-finka – Här daltar vi med brottslingarna!

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-10-22 10:28

Fel tonläge i bioreklamen.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-10-08 20:28  |  Lästid: < 1 minut

Som reklamare är jag såklart väldigt förtjust i bioreklam. Det är stort, det är göttigt och publiken är för en gångs skull med. De tittar aktivt, med sina ögon, på det man gjort och det hör inte precis till vardagen i mitt yrke. 

Men även bioreklam är reklam. Om vi i publiken hade fått välja hade vi helst sluppit den och gått direkt på filmen. Därför finner jag det märkligt att voiceovern som gastar ”Nu blir det bioreklam!”, i vinjetten, har kvar samma käcka tonläge som för 30 år sedan. Som att den inte fattat att ingen inte gillar det längre. Det är alltså för stor emotionell diff mot hur vi i publiken känner inför bioreklamen. Visst, vi gillar kanske bioreklam mer än annan reklam, men vi hatar den fortfarande. En friterad brysselkål är ändå en brysselkål.

Kanske räcker det med att bli av med utropstecknet. ”Nu blir det bioreklam.” Sakligt bara. Nu blir det bioreklam och du får acceptera det. Som en doktor som säger att man fått gonorré. En annan variant är att förändra hur rösten går uppåt mot slutet. I den befintliga ”Nu blir det bioreklam!”, sägs just ”bioreklam” med ett optimistiskt tryck som inte förtjänats.

Prova istället att lägga trycket på ”Nu” och sedan gå neråt i tonen, så att ”bioreklam” sägs mer som en uppgiven suck. ”NU…blir det bioreklaaam…” Ärligt och i synk med våra känslor.

Om inte något av detta flyger är det kanske dags att testa ett gammalt hederligt rytande. ”NU BLIR DET BIOREKLAM!!”. Helt kompromisslöst. Reklamen drar in pengar och är här för att stanna så sitt ner och håll käften! Ni får nog känna er fram Här SF. (Eller har någon börjat säga Filmstaden?) Varsågoda.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-10-08 20:29

Den stora Trump-strutsningen.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-10-05 20:50  |  Lästid: < 1 minut

Om nu Trump blir bortvald nästa månad, så vill jag aldrig någonsin igen höra talas om gubben. Det får vara slut nu. Jag vill inte läsa minsta lilla plutt-artikel om vad för knäppt han gjorde efter presidentskapet, ingen mer bok om hur elak och korkad han är. Ingen ny jävla reality-serie får komma 2021, inga skämt om hans hår, inga memes. Inget. INGET! Total, global strutsning är enda vägen framåt om vi som art ska lyckas rädda en skärva av vårt förstånd. 

Den globala strutsningen måste tyvärr också innefatta Melania. Jag är egentligen också nyfiken på hur de hade det tillsammans såklart, men vi får offra det om det här ska funka. Nu ska vi bygga ett gemensamt meditationsrum i form av ett Trump-vakuum och då duger det inte med slarv och kompromisser. De enda som får dispens är Wikipedia och historielärare som undervisar från gymnasienivå och uppåt. Strutsningen inleds när Trumpis slutat som president och gäller i 10 år framåt. Därefter ny prövning.

Trump-ungarna och övriga släkten får nämnas i yttersta nödfall. Att någon av dem sagt eller gjort något irriterande är inte nödfall.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Priset för en centimeter penis.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-09-29 21:02  |  Lästid: 2 minuter

Priset för en centimeter penis.

Som en intellektuellt högtstående varelse funderar jag mycket på väsentliga ting. Nu har jag tänkt på Jeff Bezos. Säg att han skulle höra av sig i höst och vilja köpa en centimeter av min penis. I fantasin ingår det att centimetern helt operationsfritt teleporteras till Jeffs penis, så att den blir längre, medan min blir kortare. Vad skulle jag vara beredd att sälja en centimeter för? Jag kom fram till 50 miljoner. Kanske hade kunnat gå ner till 40, inte ett öre mindre.

Så frågade jag R vad hon trodde jag skulle vara beredd att sälja för. Hennes gissning: 50.000! När jag sa mitt pris skrattade hon åt det och tyckte det var det mest idiotiska hon någonsin hört. Hennes rekommendation var att om Jeff Bezos hör av sig och erbjuder 50.000 så ska jag slå till, för hon har tydligen större glädje av 50.000, än den berörda centimetern, hemma.

Det här påminner om en annan diskussion. Jag och en kompis (man) diskuterade hur många vi trodde hade tänkt på oss medan de onanerade, totalt under hela våra liv. Jag minns inte var vi landade, men i trakterna av kanske 30-40 personer. Ingen aning om det är högt eller lågt såklart. Sedan testade vi på en annan kompis (också man) och den jäveln gissade utan att blinka att 1500 personer tänkt på honom! Hans tes var att det flera gånger i veckan var någon som såg honom på stan och tog en mental bild för senare bruk. Ja vem fan vet. Så då frågade vi en kompis till. En kvinna. Hennes, enligt mig, helt bisarra gissning var att noll personer tänkt på henne! 

Jag har ingen riktigt slutsats här känner jag. Det är kanske det som skiljer mig från till exempel Jung och andra större tänkare. Men det verkar som att saker som har med sex att göra påverkar sannolikhetstänk och förmågan att värdera.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

World War Z utanför miljöbilen.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-09-21 17:06  |  Lästid: 2 minuter

Hösten har inletts tämligen brutalt. I våras, när det ändå inte hände ett smack, var barnen kärnfriska. Nu när det kapitalistiska maskineriet dragit igång igen med full kraft, har vi vabbat non stop i tre veckor. Först vattkoppor, sedan obskyr snuva och nu vattkoppor igen. Som en liten krona på röveriet blev det också dags att besöka miljöbilen. För er som inte vet så är det en lastbil som dyker upp i kvarteret ibland och dit kan man gå med sitt miljöfarliga avfall. Mycket bra. Egentligen.

Men den här gången stod de säkert hundra miljövänliga söderbor och väntade i en lös klunga. Mestadels pensionärer. Många av pensionärerna verkade tro att de stod i någon form av kö. Jag såg minst tre konkurrerande köer, på helt olika platser, med sina startpunkter upp till 20 meter från miljöbilens strax gapande stjärt.

Så blev det då dags. Miljöbilen var redo för avfall. Cirka femton pensionärer stormade direkt. Även jag deltog i första vågen. Håll avstånd! skanderade pensionärerna vilt omkring sig, likt en besvärjelse som skulle skrämma bort varandra. Det fungerade inte. Fler och fler pensionärer slog sig fram. Håll avstånd! Det är viktigt att hålla avstånd! Jag kastade min skit så fort händerna förmådde, i för ändamålen avsedda kärl. Målarfärg där, nagellack där. Detta var knepigt, inte bara för att pensionärerna flåsade sina hälsobudskap rakt in i örat, utan för att min vänstra hand samtidigt var ockuperad av den nyinköpta svamplasagne familjen skulle äta till middag. En tant muttrade bakom mig; ”Där kommer han med sin matlåda” som att det var nåt fel med det. En gubbe prejade sig in från aktern. Håll avstånd! fräste han lika förutsägbart som falskt. Jag hade inte mitt livs dag och fräste tillbaka. ”Jag var ju redan igång här, så håll avstånd själv!” Han väste och retirerade. Hela upplelesen var djupt irriterande. Vidare såg jag att flera av de skanderande pensionärerna hade med helt irrelevant skräp. Plastbitar och annat trams som rimligen kunde ha lösts utan miljöbilens inblandning.

Klar! Jag tog min svamplasagne och la benen på ryggen. Regnet föll. Horden kämpade vidare med tungorna fladdrande i varandras näsor. Håll avstånd! Håll avstånd! Nästa gång kommer jag överväga att istället äta upp mitt miljöfarliga avfall.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Maktens gubbar tar plötsligt utvecklingssprång.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-09-15 20:11  |  Lästid: < 1 minut

I alla de miljoner artiklar som handlat om de digitala mötenas definitiva genombrott under pandemin, tycker jag corona fått lite för mycket kredd. Viruset bröt faktiskt bara ner det sista hindret. Förvisso det största hindret. Självaste slutbossen. Maktgubben.

Innan corona funkade det så här på reklambyrå (och säkert en massa andra företag): En hord hypotetiska reklamare jobbade som små as på en presentation. Kunden kanske föreslog att presentationen skulle ske digitalt, av helt rimliga skäl tyckte alla. Reklambyrån vägrade ändå och flög istället iväg hela arbetsgruppen till kundens kontor. Varför? För att arbetsgruppen älskade att äta trekantsmackor på Schiphol? För de inte hade datorer med kamera? Nej, men för att de kunde ge sig FAAAAN på att det alltid fanns en gubbe hos kunden (tant ibland, visst, visst) som inte fick datorn att funka och med sin inkompetens förintade hela det digitala mötet för alla. 

Gubben satt utan bild och muttrade. Han hade dåligt ljud och 90-talsuppkoppling. Gubben kunde inte heller se presentationen på skärmen, för det programmet var visst inte uppdaterat. Så han fick klicka sig igenom alltihop senare i veckan, ensam, på en minut, när IT hjälpt honom att hitta pdfen. Naturligtvis var det alltid precis denna gubbe som hade all makt. Annars hade han aldrig vågat bete sig så här, utan hade sett till en timme innan mötet att allt funkade. Så gubben som hela presentationen existerade för, tyckte presentationen var dålig och kampanjen teleporterades raka vägen till skräphögen. Allt jobb i onödan.

Nu kommer gubben inte undan längre. Gubben har tvingats lära sig hur digitala möten funkar för att överhuvudtaget funger som chef och det är därför ingen behöver flyga till Schiphol nästa gång. Tack corona.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-09-15 20:11

Kraftigt försenat Palme-pepp.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-09-08 20:22  |  Lästid: < 1 minut

De senaste åren blev horder av män i min närhet intresserade av Palme-mordet. De gick med i Facebook-grupper, köpte böcker och efter två öl blev det Palme-tugg i timmar. Jag var inte intresserad alls. Lyssnade knappt, drog ironiska vitsar och fibblade med Instagram istället.

Så blev det då dags för presskonferensen. Det ville jag ändå se. Kunde ju vara lite kul att få veta vem det var. Lite som OS. Inte superintressant, men det kan få stå på och surra i bakgrunden. Som ni vet var presskonferensen väldigt öppen. Så öppen att den i princip inte kan räknas. Då väcktes tyvärr något. Plötsligt kändes det OERHÖRT angeläget att få veta vem mördaren är. Nu hade jag genomlidit hela den här långa, trista deckarserien, men blivit blåst på sista avsnittet.

Så nu har jag börjat läsa på om Palme-mordet. Alla andra är trötta på det. Ingen vill prata. Det är som att jag börjat kolla på Game of Thrones och vill diskutera att Sean Bean blev halshuggen. Två öl dricks, ingen nämner Palme. Jag nämner Palme. Ingen plockar upp Palme. Vad tror ni då, var det Skandiamannen? Hur var det med löpstilen? Sydafrika? Folk börjar fibbla med instagram. Mitt closure uteblir.

Jag kan omöjligen vara ensam i detta. Då det aldrig kommer dyka upp något vapen eller andra tyngre bevis så tvingas vi tänka utanför de juridiska ramarna. Är det ok med alla om vi låser in Jan Guillou och Leif GW på Operabaren med en låda bourgogne? De får inte komma ut förrän de tillsammans bestämt sig för om det var Skandiamannen eller någon annan. Deras domslut gäller och mördaren de bestämmer sig för döms, postumt eller ej, till livstids fängelse. Jan och GW får aldrig mer svara på frågor om saken. Closure.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-09-08 20:22

Soffdesignen har redan peakat.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-09-01 23:33  |  Lästid: < 1 minut

Jag är väldigt lättledd när det kommer till trender. Blir det ute med smala jeans, ja då slutar jag med smala jeans per omgående utan att känna efter. Det är kanske inte mitt mest beundransvärda drag, men jag har förlikat mig med det.

Men nu är gränsen troligen nådd. Röster börjar höjas här hemma för att vi ska köpa ny soffa. Jaha. Okej. Så jag börjar bläddra i inredningstidningar för att se vad samtiden beordrar mig att köpa för soffa. Och det är åt helvete. Är det ingen som accepterar divan-del på soffan längre? De förekommer överhuvudtaget inte i det redaktionella, utan enkom i annonserna. Detta antyder något mycket tråkigt; nämligen att redaktionen föraktar divansoffor, men de säljer som smör till pöbeln. Precis sånt som min bräckliga självbild inte brukar kunna hantera.

Tyvärr är divansoffan överlägsen. Rent livsförändrande. Du kan sitta i den, till exempel när du spelar TV-spel, med benen skönt rakt ut. Men du kan också ligga i soffan som vanligt när du tittar på TV och då använda divanen som ett mjukt bord för alla dina TV-tillbehör. Fjärrkontroller, telefon, ipad, snus och tallrik med macka, allt inom räckhåll, utan att störa ligg-upplevelsen eller att något hamnar mellan kuddarna. Ett bord bredvid soffan kan inte ersätta divanen, då bordet alltid hamnar aningens för långt bort, så du måste sträcka dig, kanske till och med resa dig upp till halvsittande position, för att nå dina föremål. Så ska ingen människa behöva leva.

Soffdesignen peakade runt år 2000, när House sålde divansoffor stora som lägenheter. Detta är fakta. Nu återstår bara att se om jag har ryggrad nog att stå för detta hela vägen in i mål.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-09-01 23:33

Angående Teslas svulstiga börsvärde.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-08-25 22:17  |  Lästid: 2 minuter

Under semestern läste jag nån ny liten artikel om när den första iPhone kom. En jeppe som jag tror jobbade på Nokia fick uttala sig. Han sa som brukligt typ ”Ingen kunde ana att iPhone skulle bli så populär”. Som att det var en osannolik Rocky Balboa-historia. Den myten bör dö. Sanningen är att ALLA förstod att iPhone skulle vinna utom deras konkurrenter. Direkt när jag höll i den första gången och såg att det var riktigt internet, på en stor göttig skärm, istället för nåt påhittat WAP-skit i Nokias tvåkronorsskärm, så förstod jag. Alla, som inte hade som jobb att förstå, förstod. Rocky Balboa var topptränad. Apollo Creed hade druckit tolv Falcon Export idag igen och huggit av sig armarna.

Nu känns det liknande med Tesla. Ögonbryn höjs över deras börsvärde. Nu tillhör jag inte världens två, tre främsta ekonomer, men så konstigt är det väl inte att aktien är dyr? Så fort man sätter sig i en Tesla så blir det uppenbart att det är något annat än helt nya Audi Trabant för sju basbelopp och alla andra exakt likadana bilar. Man behöver inte ens gilla Tesla för att förstå att ett företag som radikalt förändrar en marknad och snabbt får en växande skara fanatiska kunder verkar ha något på gång framåt. Är det inte mer chockerande att de gamla bilmärkena fortfarande går så pass bra som de gör på börsen? ”Ååååh nu kommer det en ny fossilbil för 500.000 som ser exakt likadan ut som alla andra, fast mugghållaren är större och finns i blått. Det företaget vill jag investera i för framtiden”. Alla påstår sig förvisso ha någon sorts Tesla-dödare på gång, vilket år som helst tydligen, men Teslan de tänker döda börjar redan bli gammal och jag förmodar att inte alla på Tesla tagit ledigt från att hitta på nya saker. Inte ens VW med alla sina miljarders miljarder verkar ha lyckats något vidare. ID3 blev inte så billig, laddnätverket är kass och mjukvaran måste patchas ”inom sex månader”, som att hela bilen är ett paniksläppt Playstation-spel.

Det enda en Tesla-hatare hatar mer än Tesla är nog jämförelsen med iPhone. Men när jag hör texten läggas ut om hur dålig räckvidd bilen har på vintern eller att det finns en trasig laddstolpe i Medelpad, känns det som att jag tidsrest in i Nokias styrelserum och får lyssna till snacket om hur viktigt det ändå är med fysiska knappar och ett nerbantat hittepå-internet som inte drar för mycket ström. 

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Lögnen om landet.

Johan Holmström  |  Publicerad 2020-08-19 18:56  |  Lästid: 2 minuter

Det här var sommaren som typ alla jag känner blev sugna på att lämna stan och flytta till landet. Helt begripligt. Varför sitta med sina zoom-möten i en liten dyr lägenhet? Hela idén med att bo i stan är att det ska vara roligt. Roliga jobb, roliga människor, roliga fester. Inget av detta levererades i våras. Så jag drömde loss också. Hela semestern hemnetade jag mig mellan blandade skånska palats, alla i samma prisklass som Urban Delis lyxmango.

Hela min dröm kring landet kretsar kring en enda scen som kanske är en minut lång. Jag gör mitt kaffe, går ut i den prunkande trädgården som någon annan gjort prunkande åt mig. Där tar jag en njutig suck, gosar lite med en igelkott eller nåt och sen sätter jag mig vid skrivbordet. Med blicken vilande över vidderna skriver jag där någon typ av mästerverk.

Så jävla dumt. Landet under några veckor på sommaren är photoshoppat. På vintern blir det full blown Sovjet av hela landskapet. Alla de vackra fälten är bruna. Och det finns många fält på landet, så det blir mycket brunt att skåda. En nyans, samtliga riktningar. Det finns inga hovmästare någonstans, så restaurangerna som serverar landsbygdens ofta bristfälliga mat brukar bygga på att folk paxar bord. Fullständigt kaos. Ingen kan äta. På alla bord har någon lagt en keps eller tant. Folk är otrevliga också. Att stockholmare skulle vara otrevligare än lantisar är rent påhitt. Visst, lantisarna hälsar på en på grusvägen, men det är inte att vara trevlig, det är social kontroll. Trevlig är att lyckas hålla vreden instängd även när det är lite trångt och jobbigt. Prova att trängas i en bar på landet. Det är som att dela matskål med komodo-varaner.

Nu släpper vi det här tycker jag och bor kvar i stan allihop. Visst, det är billigt på landet, men kapitalismen ljuger inte. Det är billigt av en anledning.  

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar