Var och åt middag med min kompis Ted Harry häromveckan. Det åts, det dracks, det flamsades. Men middagen fick tyvärr avslutas tidigt för att han var tvungen att gå hem till en kompis för att spela en viktig Fifa-match på dennes Playstation. Teds egen maskin strulade och matchen behövde till varje pris spelas just denna dag för att den pågående turneringen mellan säkert tjugo vuxna personer skulle kunna fortsätta som planerat. Den gyllene tidpunkten för spel var mellan 22.00 och 23.00. Efter att Playstationets ägares barn hunnit somna, men innan det var dags för resten av familjen att sova.
Det hände verkligen inte när jag var liten. Att det ramlade in en småfull kompis till min pappa när jag gått och lagt mig för att spela “en superviktig Ice climber-match” på mitt Nintendo. Och hade det hänt tror jag Hem och skola hade kommit förbi med en informativ stencil om Jesus.
Som armt barn på 80-talet tvingades jag istället acceptera att TV-spel betraktades som lägre stående än loppcirkus. Hemma fanns det ett uttalat statusprotokoll kring hur TVn skulle brukas. Högst status hade vanlig TV, alltså ett tablålagt program. Sen kom video och sist TV-spel. Det betydde alltså att den som spelade TV-spel fick vara beredd på att om det kom en annan familjemedlem och ville titta på Dokument utifrån eller en grynig VHS med danska Snurre Sprätt, ja då var det bara att stänga av och vackert foga sig. Detta var också en tid innan save-funktionen slagit igenom fullt ut, så det var fullt möjligt att en hel eftermiddags TV-spelsframsteg skoningslöst kasserades! Tänk om jag vetat då att det skulle komma en tid då självaste middagen, MIDDAGEN, skulle avbrytas på grund av ett TV-spel. Så vackert.