Som det framåtblickande södermalmspar vi är, så tycker både jag och min fru R om att vältra oss i hur bra vi är på att förkasta gammeldags könsroller. Hon kan sitta och skruva ihop IKEA-möbler medan jag lagar till en fräsch sommarsallad och vi låtsas att vi inte ens märker det. Det här hade ett sämre par på Östermalm instagrammat, kan vi tänka, men inte vi inte, för det kommer så himla otvunget för oss. Men när det motsatta händer känner vi oss istället som Björn Söder och skäms. Som häromveckan, efter ett gräl.
Vi har alltid gått runt och inbillat oss att jag grälar rationellt och enkelspårigt (drängen Alfred) och hon emotionellt och avancerat (Anna Wintour). Tills det kom en dag när vi diskuterade igenom våra respektive grältekniker och insåg att vi baserat det till hundra procent på gamla fördomar om manligt och kvinnligt. I verkligheten förhåller det sig helt tvärtom. R fokuserar på det som faktiskt sagts med riktiga ord utan en massa hokus pokus och jag ägnar mig åt mer avancerade tekniker som Oklart tonfall och Besviken blick, blandat med rena fulgrepp av typen Jag-vet-att-jag-sa-att-det-var-okej-men-det-borde-du-ha-förstått-att-det-inte-är. Ofta vet jag inte ens själv varför jag är sur, men tycker lik förbannat att det är Rs ansvar att reda ut det. Vi beter oss alltså precis som ett par i en serie från 50-talet, fast rollerna är ombytta.
Jag sitter hemma och surar, R anländer hem likt en förvirrad Dagobert Krikelin med typ en blomsterkvast och hjärtformad chokladkartong i famnen. Hon tvingas ägna sin kväll åt att läsa tankar, tolka minspel och spå i renblod för att fatta om jag är sur eller inte och sedan räkna ut varför. Efteråt är hon utmattad. Själv säger jag ingenting utan tycker att hon själv borde “förstå vad det är”.
När vi väl pratade igenom det här blev allt så uppenbart. Och fullständigt obegripligt hur vi någonsin hade kunnat inbilla oss att det var annorlunda. Vi kände trots allt till varandras uppväxter.
Jag har mycket stor erfarenhet av att gräla. Såväl mina föräldrar som syskon exploderar jämt. Det vi ser som en trevlig påskmiddag kan en utomstående uppfatta som ett enda långt gräl med korta, insprängda tuggpauser. R däremot, har mikroskopisk grälrutin. Hon kommer från en familj där konflikt är lika uppskattat som ett träningstips på Science fiction-bokhandeln. Jag har alltså förmodligen flera hundra gånger större erfarenhet av gräl än vad R har. Ändå förväntade vi oss båda att det var hon som kunde gräla på svart bältes-nivå, när det borde ha varit uppenbart att hon snarare är en finsk jägargubbe som försöker mingla runt på ett cocktailparty bland lömska hovmänniskor i 1700-talets Versailles.
Men nu är vi ju medvetna om det här. Så inte bara kan vi börja vältra oss i duktighetkänslorna som upptäckta och avskaffade könsroller för med sig, dynamiken i framtida gräl kommer nog att förändras. Ska bli kul!
