För varje dag som går blir jag allt mindre lämpad för att någonsin jobba politiskt. Jag får allt veligare åsikter i viktiga frågor. ( I små löjliga frågor har jag dock så starka åsikter att jag snurrar runt en blogg på det.) Eller rättare sagt, jag tycker en massa i viktiga frågor, men ändrar mig så fort jag jag möter en smart charmör som tycker annorlunda. Rätt person kan få mig att byta mellan rött och blått block utan att ens riktigt behöva kavla upp ärmarna.
Jag är immun mot ren idioti. Grundvärderingarna ligger där de ligger, som att det är dåligt med krig och härligt med orangutanger, men på nivån om huruvida ett land ska hög eller låg skatt? Ja du. Jag lutar åt hög skatt, men tror tyvärr inte den lutningen hade överlevt förrätten ut om jag ätit middag med Anders Borg. Innan förra valet så gjorde jag en sån där undersökning där man fick läsa en kort sammanfattning av för- och motsidans argument i olika viktiga frågor. Problemet var att i fyra fall av fem kunde båda sidor presentera ett riktigt kanoncase. Buuuu för Förbifart Stockholm…eller vänta nu…vad fan står det här…bygg nuuuu, jag kan inte leeeeva utan Förbifart Stockholm!
Det andra stora problemet med att jobba som politiker är att jag inte hade stått ut med alla usla kompromisser som jobbet innebär. Jag vet inte vad det blev av Slussen i slutänden, men det blir säkert skitfult som vanligt i den här stan. Sönderkompromissat så att ingen ska bli riktigt glad. Utan att veta ett smack om ursprungsalternativen så är jag övertygad om att det hade varit bättre att bara välja ett och köra det fullt ut. Så om jag hade varit ansvarig hade jag alltså mycket hellre sett att motståndarna fick igenom sitt förslag obesudlat än att mitt och deras förslag geggades ihop. Det är väl bättre att någon vinner än att alla förlorar? Ja, ni hör ju. Besvikna väljare hade gjutit in mig levande i ett av betongfundamenten.
När man jobbar med reklam är det mycket som kan gå fel hela tiden. Men det är också väldigt kul, för att det är så många inblandade som alla verkligen vill att det ska bli bra. Kunder, reklambyrå, produktionsbolag och så vidare, alla tycker en massa. Så man tjafsar hit och dit, men det är ofta givande och knuffar projektet framåt. Tills det plötsligt dyker upp någon ny luddig makthavare som bryr sig mer om att markera mot någon eller fjäska för någon eller hämnas på någon eller ligga med någon. Då konstaterar vi andra att nu har det blivit politik av alltihop och vi vet alla vad det innebär: Att logik och bra argument inte längre gäller och att projektet kommer få det mycket tufft att nå sin fulla potential. Om man jobbar med politik förmodar jag att det blir politik av allt man gör hela dagarna. Det måste ju vara själva idén. Hur står folk ut att leva så? Nej, mitt sug efter ett jobb inom politik befinner sig bara strax över att jobba som mingelfotograf på nattklubbar.
