Annons
Mansbarnet
Johan Holmström skriver om skräpkultur.

GULDÄGGSGUIDEN.

Johan Holmström
Dela
Tweeta

Ikväll är det dags för reklambranschens stora prisutdelning Guldägget. I hjärnan vet vi reklamare att det är precis samma sak som om revisorer delade ut Guldminiräknaren till “Årets avdrag”, men i magen tycker vi att Guldägget är stort och viktigt. Om du inte är en av oss lyckliga som brukar gå och helt live få veta vilken som var förra årets allra bästa radiospot så kommer här en sammanfattning av de viktigaste grundprinciperna.

 

Man klagar på schemat.

Det är god sed att klaga på att prisutdelningen tog för lång tid eller gick för fort. Vi rör oss hela tiden i en cykel mellan ytterligheterna. Först är det några värdiga år med trerätters middag och stort pådrag och allt tar en ruskig tid. Det blir långtråkigt, vi klagar och då följer några år med ståbord, salta pinnar och utdelning i rena auktionsutropar-tempot och då klagar vi istället på att det inte blev nån gala-atmosfär. Min känsla är att vi just nu befinner oss i slutet av en period med stort pådrag på väg mot salta pinnar.

 

Många väljer att också klaga på de fattiga segertalen.

Vinnarna håller alltid bedrövliga segertal. Små muttranden och ett och annat näsfnys. Som när barn intervjuas i Lilla Sportspegeln. Personligen har jag inget problem med det här och tycker inte ens det är särskilt konstigt. Folk som är naturligt skickliga i strålkastarljuse kanske sällan satsar på ett yrke som går ut på att lägga all sin kreativa energi på att bygga någon annans varumärke.

 

Tacka nej till jobbet som konferencier eller artist hur mycket pengar du än erbjuds.

Guldäggets publik är tusen fragglar som började dricka tidigt. Ett år var det Micke Leijnegard som var konferencier och när han kom ut på scenen skrattade hela lokalen rått åt blotta åsynen av honom innan han ens sagt hej. Jag vet inte ens varför vi gjorde det, han var både proffsig och dyr. De enda konferencierer som funkar är de som själva jobbat i branschen. Med viss rättvisa, då konferencierer från annat håll aldrig orkar anstränga sig utan ägnar sig åt grunda försök till igenkänningsvitsar av modellen: “Gillar ni att ha Acne-kläder eller, hehe? Nån som brukar besöka Riche, hoho?!”

Ett särledes hemskt år, som jag iofs tror var på 100-wattaren (en annan tävlingskväll som är ganska lik fast tråkigare) uppträdde Loreen. Hon slet som en jävla ardennerhäst på scen och fullkomligt spydde upp hjärtat medan den småpratande publiken oberört minglade loss vid borden. Som att hon var en lågmäld muzak-mp3a som plinkade lite försiktigt i bakgrunden. Efter avslutat framtändande när Loreen typ låg flämtande på scenen fick hon njuta av en välförtjänt sporadisk golfapplåd på två sekunder innan hon bars ut till defibrillatorn.

 

Klappa bara åt dig själv.

De första tre eller fyra nomineringarna som läses upp får en liten applåd av hela publiken, men sen är det ingen som orkar längre. Resten av kvällen brölar istället varje byrå högljutt åt sina egna bidrag och ignorerar alla andras. Bidrag som de stora byråerna ligger bakom ackompanjeras således av mäktiga medeltidsbröl, medan mindre byråer får nöja sig med att ett ensamt, tappert projektledar-fyllo då och då vågar stöta fram sitt eget lilla “JÄÄÄÄÄÄ” som ekar bort under Waterfronts mäktiga tak.

 


Dela
Tweeta
Läs fler inlägg från Johan

Laddar