Annons
Mansbarnet
Johan Holmström skriver om skräpkultur.

FÖR SUR FÖR KULTUR.

Johan Holmström
Dela
Tweeta

Generellt sätt så gillar jag inte att gå på live-grejer som bygger på att en eller flera riktiga människor står på en scen och gör nåt. Konserter är värst. Man får ofta stå, vilket inte är något jag vill ägna mig åt på fritiden. Man måste trängas och det är inget vidare det heller. Men det största problemet är oklarheterna som råder kring för vems skull vi egentligen är där, artistens eller publikens? Jag är ju kunden, men åtnjuter väldigt lite av det fjäsk som i någon grad brukar ingå i kundupplevslen. Kundtänktet må vara kontraproduktivt för kulturupplevelsen, men jag kommer inte förbi det. Några exempel på tveksamt kundbemötade inom kulturella live-upplevelser:

Det börjar aldrig i tid, vilket kanske är extra irriterande för mig som till råga på allt är tidsfascist. Som betalande kund kräver jag att evenemanget börjar i utsatt tid!

På konserter förväntas jag hojta och vifta med händerna in the air like i just don´t care och hoppa för att personen på scen beordrar mig eller skrika ho när hen skriker hey. Ska jag som betalande kund behöva utstå att bli runtbossad på detta vis?

Teaterns eviga applåder. Även om det var det sämsta skit jag någonsin sett måste jag ändå klappa i flera minuter så att skådisarna ska få springa ut och in med sina blombuketter. Jag får ont i händerna! Om det är någon som ska klappa tills de får ont i händerna är det väl ändå personerna på scenen som ska hylla mig, den betalande kunden? Ofta ska man ställa sig upp också när man klappar och ni vet ju var jag så att säga står i stå-frågan. Har skådespelarna botat cancer? Nej, de har spelat upp en pjäs. Det värderar jag till mellan 5 och 30 sekunders applåd och om det ska bli 30 så pratar vi i princip Interstellar-kvalitet.

Office Lens 20160126-203116

 


Dela
Tweeta
Läs fler inlägg från Johan

Laddar