DEN FRAMTIDA KAMPEN OM MIN HUSTRUS LIK.
När jag och R firade bröllopsdag i fredags så kom vi in på hur vi en dag ska begravas. Ponera att vi är gifta svinlänge och har det bra vägen ut. På mäns kassa vis dör jag tidigare än R. Efter en tid i ofattbar sorg kastar hon sig med klädsamt lågt pepp ut på singelmarknaden igen och träffar gubben Esau. R och gubben Esau blir lyckliga ihop. De går på kondis, tar skogspromenader och älskar under bar himmel med förvånansvärt hög frekvens för sin ålder. Men efter några år dör gubben Esau. Hans sista önskan är att R ska begravas med honom. Här säger jag blankt nej.
Jag unnar R och gubben Esau varandra. Men jag tänker slåss så gott det går för min rätt till liket. Förutsatt att R var lika lycklig eller mindre lycklig med gubben Esau än med mig är det väl inget snack. Liket är mitt. Men även om hon var lite, lite lyckligare med gubben Esau tycker jag det är mer rätt att hon begravs med mig. Vi tillbringade ju en mycket större det av livet ihop och skaffade barn, det har ett jäkla värde i gravsammanhang. Det enda jag kan acceptera är om gubben Esau får R att inse hur hon aldrig tidigare förstått vad kärlek var och att livet hon hade med mig bara var en blek skugga av passionen hon nu upplever med den vidriga svinpälsen Esau. Då, möjligen, börjar det bli rimligt att jag tvingas möta evigheten ensam. I detta fall önskar jag istället bli begravd tillsammans med min dator, Lilla Guld.
PS. Ett argument som har förts fram till förmån för det allmänna aset och den förmodade nazist-djurplågaren Esau är att jag fick uppleva R i hennes prime, medan han fick de lite mer svajiga slutåren och därför skulle kompenseras med en gravplats. Men nej. Han får ligga själv. DS.
