Snart är filmen här och jag har inte köpt någon biljett. Jag har sett trailersarna max fyra, fem gånger. Battlefront-spelet har släppts, men jag har inte köpt det. Vad är det som hänt? Varför känner jag ingenting?
Det är all skit jag fått stå ut med. I princip har jag inte haft en enda ny, positiv Star Wars-upplevelse sedan 1984. Svaga minnen av ett halvokej xbox-spel runt 2005. Ett par Stan Smith med Yoda på som var acceptabelt snygga. Sen är det slut på glädjeämnen. Mer än trettio år av nonstop besvikelser. Sånt tär. Det är som att George Lucas körde mig till Gröna Lund några gånger när jag var liten och vi hade fantastiskt kul tillsammans. Sen kom han en dag och sa att vi skulle till Grönan igen, men så körde han mig till soptippen istället och bara skrattade åt min sorg. Nästa gång sa han att nu, den här gången, ska vi till Grönan, men så blev det visst en guidad tur på Skatteverket istället. Sen höll han på så i tre decennier. Galaxens sämsta skilsmässofarsa. Den här gången är det förvisso JJ Abrams som lovar Grönan, men vid det här laget är besvikelsen så djupt rotad i nervsystemet att den briserar med automatik så fort jag hör första tutet i Star Wars- trudelutten. Sorgligt är vad det är.
Sen är det det här med episode 1-trailern. Titta på den och darra. Den är minst lika bra som nya trailern. Läxan som George i sin oändliga visdom lärde oss där är att en bra trailer inte betyder någonting. Filmen kan ändå alltid bli precis hur dålig som helst.
Men det finns en liten uppsida. Kanske är förväntningarna slutligen tillräckligt nertrampade i asfalten för kunna överträffas. Filmen behöver inte vara fantastisk. Den behöver bara vara okej. Äh, den behöver inte ens vara okej, men det skulle vara superduperuppskattat om den inte var en ren kisstråle rakt ner i matstrupen. Och om det ändå måste bli kiss i strupen så helst inte sparris-kiss. Om det är okej alltså.
