När jag skrev om mitt misslyckade gamla FN-skämt häromdagen så kom jag på ett annat barnskämt, fast ett av HELT annan kvalitet. Tyvärr är det inte mitt. I mellanstadiet brukade jag och min bästa kompis Kalle skicka brev till varandra på sommaren. Då vår vänskap till stor del byggde på att bräcka varandra i rolighet gick breven i en lätt flåsig ton. Tänk Blandaren, fast inte fullt så illa. En helt vanlig sommardag damp det ner ett brev från Kalle. Föga anade jag att dess innehåll skulle skaka mig i grunden. Brevet var bra, habil mellanstadieunderhållning, men ett skämt stod ut som Beyoncé på Kiviks marknad. Kalle hade knåpat ihop en rolig ordfläta där det framför en av raderna bara stod “Namn.” Sen skulle det fyllas i fem bokstäver, mellanrum, tre bokstäver, mellanrum, sju bokstäver, alltså helt omöjligt och idiotiskt. Kul redan där. Men så tittade jag i facit och såg namnet han kokat ihop. Örjan von Smörjan. Vilket jävla namn. Som uppgift i en ordfläta. Med “Namn” som enda ledtråd. Otroligt.
Salieri hade det inte lätt med Mozart. Men han ska vara jävligt glad att han slapp drabba samman med Örjan von Smörjan.